På valborg är det yrsla man vill åt
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-05-01
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Av alla helgdagar man som tonårsförälder bävar inför är valborg den värsta. Det som i kidsens värld är Stora Suparedagen innebär för oss en lång dags färd mot ångestfylld natt.
När ni läser detta kan tidningen säkert redan berätta om gårdagskvällens facit från olika delar av landet: hur många våldtäkter, knivmord, trafikolyckor, rån, omhändertaganden och fall av misshandel. De flesta unga tar sig igenom zonen och kommer ut på andra sidan som vuxna med någorlunda vettigt förhållande till alkohol. Men många fastnar i de första fyllornas vackra illusioner.
Redan på morgonen väcks den molande känslan av orolig maktlöshet. Sms:en duggar tätt. Man observerar och försöker klarlägga – vad har dom på agendan inför kvällen. Egentligen?
Saken blir knappast bättre av att man får det väldigt raka svaret: Supa.
Midsommar är bättre, där finns åtminstone glädje, ljus och värme. Valborgs glädje är desperat till sin karaktär, som ett befriat vilddjurs ystra men farliga skutt. En vända på stan i den nedåtgående solen gör inget för att mildra ens farhågor. De testosteronladdade brunstvrålen blandas med de tunnklädda ungflickornas tjut. Det låter illavarslande.
Stora Suparedagen lämnar inte utrymme för mycken njutning, inte ens ett glas vin. Vi som väljer att kunna köra bil får nöja oss med nagelbitning, stelt leende framför ett televiserat utbud som nästan förutsätter måttlig onykterhet.
Att festa in våren på valborg är antagligen en lika gammal tradition som spriten själv. Inget fel i det. Inget fel heller i att dricka. Det är gott och trevligt, och utan alkohol skulle samhället förmodligen spricka helt i fogarna. Alkohol är och förblir en av vuxenlivets förmåner för alla som klarar att hantera erbjudandet.
Men det råa supandet känns alltmer som ett misslyckande.
Vi svenskar anses ofta vara bland världens bästa på att ta till oss nyheter, trender, produkter och nymodigheter. Vi är ju så sofistikerade, så socialt framåtskridna. Vi lägger oss gärna till med nya fina vanor. Vi lusläser experternas tips och läppjar vin som knappt en tiondel kan uttala.
Men när allt kommer omkring rasar polityren och vi blir som västgötar: ”Det är yrsla en vill åt.” Därför odlar vi fortfarande som vuxna myten om den tokroliga drängfyllan, och därför lever tävlingssupandet kvar som en fornnordisk ritual i världens modernaste land.
Visst är det dumt?