Den som behärskar torget bestämmer
ATEN. På morgonen, innan staden blivit allt för varm, promenerar jag förbi agoran, torget där man säger att demokratin föddes. Här samlades de fria männen för att diskutera gemensamma spörsmål.
3 000 år senare står de grekiska medborgarna på ett annat torg, nedanför parlamentet, och talar, ropar, kräver förändring, en annan ordning.
Vi förknippar ofta politik med slutna rum, förhandlingar utan insyn, uppgörelser som tillkännages, i bästa fall debatter i parlamentens kammare. Först när folket gör uppror återgår politiken till torget.
Himmelska fridens torg i Peking. Vaclavplatsen i Prag. Tahrirtorget i Kairo. Pärltorget i Manama. Klocktorget i Homs. Universitetstorget i Sanaa.
En av Gaddafis första åtgärder i vintras var att säkra Gröna torget i Tripoli mot stadens invånare.
Den som behärskar torget bestämmer agendan.
Det blir inte bara en mötesplats där medborgarna återtar sin frihet och värdighet, där de i skydd av folkmassan törs höja sina röster. Torget symboliserar allas delaktighet och ansvar.
Ibland erbjuder mötesplatsen en tydlig väg framåt. Oftast lyder kravet att härskaren ska lämna palatset. Tahrirtorget. Vaclavplatsen.
Ibland erbjuder folkmassan, osäker på sin egen styrka, en kompromiss.
Kraven lyder: Öppenhet. Demokrati.
Dock är ingen säker på ordets innebörd. Härskaren är inte härskare därför att han är vek och tvekar. Han ser svagheten och slår tillbaka. Blod flyter. Pärltorget. Himmelska fridens torg.
Och om folkmassan inte vet vart den vill? Den är rasande men kan inte erbjuda sig själv en riktning. Den öppna platsen blir en kokande kittel. Konstitutionstorget i Aten.
Politikerna i parlamentet är villrådiga. Ska de lyda omvärldens krav eller lyssna på torget? De säger ja. De säger nej. De vill förhandla.
De diskuterar och intrigerar i korridorerna. Ropen tränger in genom de tjocka väggarna.
Tjuvar!
Tjuvar!
Plötsligt är männen med makt rädda. Oron sprider sig till korridorer i Berlin och Paris, i Washington och New York.
Torget etablerade sin makt för 3 000 år sedan. Det är den enda politiska institutionen som förblir oförändrad genom historien, och som samtidigt skapar ny historia.