Tafsande SD-politiker är roligare än fattiga bulgarer

Peter Kadhammar

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2019-05-29

Så här är livet i Europas rikaste och fattigaste städer

I ett par veckor arbetar man med ett stort reportage om EU och en av de mest komplicerade frågor som finns. Varför är vissa länder fattiga och andra rika?

Man reser till Hamburg, en av EU:s rikaste städer. Tyskarna är som alltid imponerande. Effektiva. Målmedvetna. Välutbildade. Disciplinerade. Men vad är det jag säger? En farlig generalisering. Ändå är det sådant som alla håller med om.

Till och med bulgarerna. Jag frågar en aktad bulgarisk sociolog varför tyskarna är rika och bulgarerna fattiga. Tyskarna är ju så välorganiserade och flitiga svarar han.

Sociologen kommer från nordvästra hörnet av Bulgarien, EU:s fattigaste avkrok. Han har en mustasch som grånar på sidorna och är mörk på mitten, jag tänker på Adolf Hitler när jag ser den. Vi är alla präglade av klichéer.

Färdas man genom nordvästra Bulgarien ser man de stora, gröna och mjuka bergen och de tomma byarna. Övergivna kollektivjordbruk. Förfallna ekonomibyggnader. Tomma små egna hem med insjunkna tegeltak. Gubbar och gummor som sitter på bänkar och i väntan på döden beglor trafiken.

Borgmästaren i den fattiga staden Vidin håller med sociologen. Tyskarna? Inte kan bulgarerna jämföra sig med dem. Tyskarna är så ordentliga.

Välstånd och utveckling är svåra frågor.

Några saker tycks emellertid vara gemensamma för stater som når framgång: hyggligt välutbildad arbetskraft, stabil lagstiftning och fri handel.

Man bör nog lägga till frihet från korruption också. I alla fall att korruptionen håller sig inom rimliga gränser.

Vi svenskar har en tendens att underskatta dess betydelse. Själva fria från korruption inser vi inte dess förödande inverkan på samhällen.

I Transparency Internationals korruptionsindex ligger Tyskland på plats 11 av 180. Bulgarien är på plats 77. Sverige på plats 3.

Dessa länder ska samsas inom Europeiska unionen. Man behöver inte vara nationalekonom, statsvetare eller Sherlock Holmes för att inse att här finns komplikationer.

I den fattiga byn Ruzhintsi fräschas några byggnader upp. Det är biblioteket, kommunhuset och polisstationen. De pryds med skyltar på två språk, bulgariska och engelska. Att det står ”Library” på skylten som pekar på biblioteket betyder inte att man förväntar sig en massa engelsktalande låntagare. Det är byns tack för EU-bidragen.

Man förväntar sig nog inte många låntagare alls eftersom tre fjärdedelar av invånarna har flyttat utomlands eller till städerna i söder.

Så varför blir vissa rika och andra inte?

Jag skriver ett reportage om detta. Det visar Aftonbladets muskler. Hur många tidningar finns kvar som har råd att på plats i Tjottahejti försöka beskriva och reda ut dessa spörsmål?

Man skriver sin text och skickar ut den i cyberrymden där den glider iväg som den friskurne astronauten Frank i Stanley Kubricks film ”2001, ett rymdäventyr”, texten virvlar runt i ett svart tomrum, blir mindre och mindre och försvinner: farväl! farväl ... farväl...

Man kommer hem. Man går till Sverigedemokraternas valvaka. Man ser EU-parlamentarikern Peter Lundgren och hans sambo Helena Elmqvist. Lundgren anklagades i veckan för att ha tagit en kollega på brösten. Man ställer ett par frågor till Lundgren och Elmqvist. Hon säger:

– Jag vet att jag kan lita på min man till 100 procent... Jag känner mig trygg för jag vet att grejer kan hända när man festar.

Det tar fem minuter. Ett scoop. Det här är annat än Tyskland och Bulgarien, världsekonomin, kulturella mönster, Europas framtid och historiens obönhörliga gång. Lundgrens kvinna talar. Hon känner sig trygg. En toppnyhet. Kvällens stora grej. Förutom EU-valet. Sms från kolleger: strålande intervju!

Man går hem. Man lägger sig. Man tänker: världen är ännu svårare att förstå än jag begrep.

Lundgren (SD) om hur tafsskandalen påverkat valrörelsen

Det här är Peter Kadhammar