Han förde en episk kamp mellan förtryck och frihet
Václav Havel var den antipolitiske politikern som blev sitt lands president
Första gången jag såg honom, sommaren 1978, satt jag med en gemensam vän på en krog i centrala Prag. Havel hade då blivit den demokratiska oppositionens främste talesman och mest berömde företrädare, och följaktligen lämnade säkerhetspolisen honom aldrig i fred.
För en ung människa kan det vara svårt att förstå hur det var i Östeuropa på den tiden. Kommunistiska regimer sa sig stå för frihet, jämlikhet och broderskap men det där var bara tomma ord. Man sa att verkligheten var vit när den i själva verket var kolsvart, eller snarare jämngrå. Allt var grått i Östeuropa – de politiska ledarna, städerna, kulturen, ekonomin.
Det gråa grävde sig in i människorna och gjorde dem tysta och ängsliga. Man visste aldrig vem som lyssnade och ett oförsiktigt ord kunde få förödande konsekvenser.
Václav Havels och den demokratiska oppositionens briljans låg i att de tog den förljugna regimens ord på allvar. Det står i lagen att vi har yttrandefrihet: vi vill bara följa lagen! Vårt land har ingått internationella avtal som skyddar medborgarna mot godtyckliga ingrepp i privatlivet: vi ber bara regeringen att hedra sina utfästelser!
Regimens svar på dessa beskedliga krav, formulerade i ett dokument som kallades Charta 77, var hysteriskt. På arbetsplatser runt om i landet sammankallades de anställda till möten där de beordrades att i folkets och socialismens namn fördöma fridstörarna, dock utan att ha fått läsa orden som utlöst härskarnas vrede.
Oppositionella fängslades då och då och de belades alltid med yrkesförbud. Författare blev vaktmästare, professorer fönsterputsare, unga forskare servitörer.
Polisen lät bygga ett bevakningstorn vid Havels fritidshus i Hradecek, så att den kunde ha ständig kontroll över den kortväxte dramatikern när han rörde sig i sin trädgård. Vad åt han? Vad läste han? Vilka besökare tog han emot?
När han klev in på den där krogen i Prag sommaren 1978 uppstod ett tomrum kring honom. Václav Havel var politiskt pestsmittad. Han satte sig ensam vid ett bord. Efter honom kom en man i skinnrock och satte sig vid bordet bredvid.
Det var naturligtvis en säkerhetspolis. Han stirrade på Havel. I lokalen tystnade samtalen, stämningen blev besvärad. Havel drack sin öl, betalade, reste sig och gick. Gorillan följde efter.
Hur är man funtad för att klara en sådan tillvaro, år efter år, decennium efter decennium (när man inte sitter i fängelse, terroriserad av en sadistisk lägervakt)?
Revolutionärer brukar i någon mening vara fanatiker, det ligger i sakens natur. Havel och hans vänner var det motsatta. Han myntade uttrycket ”antipolitisk politik”. Han var en av de centrala politiska gestalterna i Europa efter andra världskriget men sa:
– Någon politiker har jag aldrig varit och aldrig velat bli.
Han ville skriva sina böcker och dramer och vara i fred.
Hans ord var förbjudna och det gjorde dem desto värdefullare. En väl skriven mening hade i kommunismens Östeuropa större sprängkraft än en bomb. Därför sökte gränspoliserna igenom väskor efter förbjuden litteratur. Modiga människor som törstade efter kunskap skrev av böcker på skrivmaskiner och dessa verk gick ur hand i hand.
Aldrig har ord varit så fyllda av betydelse och aldrig har tankar haft sådan tyngd. En författare blev sin nations samvete.
Nästa gång jag såg honom var under revolutionen 1989, när realsocialismen i Tjeckoslovakien kollapsade. Havel, den antipolitiske politikern, valdes till sitt lands president.
20 år senare såg jag honom för sista gången. Han höll presskonferens på Balustradteatern där han hade verkat på 1960-talet innan han sögs in
i politiken. En gammal man, sjuklig, rynkig, med stora påsar under ögonen, satt på scenen och salongen var fylld av journalister från hela världen.
Václav Havel var på gott humör och i högsta grad närvarande. Ändå var han en man från en annan tid, han var en riddare från en storslagen episk kamp mellan sanning och lögn, mellan förtryck och frihet. I en av sina skrifter skrev han:
”Det som verkligen prövar människan är inte hur hon fullgör den roll som hon själv har hittat på åt sig, utan hur hon fullgör den roll som ödet har tilldelat henne.”