Den svenske greven sköts med sex skott
Fredagen den 17 september 1948 körde tre diplomatbilar utan eskort in i den judiska delen av Jerusalem. Plötsligt spärrades gatan av en jeep. Fyra uniformerade och beväpnade män hoppade ur jeepen och sprang mot den tredje bilen i konvojen. De höjde sina automatvapen och tömde magasinen mot bilens baksäte. Där satt FN-medlaren, den svenske greven Folke Bernadotte, med två medarbetare.
Bernadotte träffades av sex skott, hans franske assistent av sjutton. Bägge männen avled omedelbart. De fyra mördarna sköt sönder bilarnas däck och kylare, varefter de försvann med sin jeep. Redan dagen efter attentatet stod det klart att det var den underjordiska judiska terroristorganisationen Lehi (Israels frihetskämpar), ofta kallad Sternligan, som låg bakom attentatet. Bernadotte hann överlämna två medlingsförslag innan han dödades. I det andra talade han om uppdelning av Palestina i två stater. Sternligan menade att Bernadotte var en brittisk lakej och svuren fiende till Israel.
Ingen dömdes någonsin för morden trots att de fyra mördarna identifierades och tre av dem under årens lopp erkände dåden i flera intervjuer i svenska medier. Den huvudansvarige utnämndes till chef för den förste israeliske statsministerns livvakt medan den som var operativt ansvarig för attentatet, Yitzhak Shamir, själv senare blev statsminister.
Sternligans många mord betraktades som israeliska hjältedåd. Attentatsmännen dekorerades med en särskild tapperhetsmedalj, som skapades för dem som ”bidragit till staten Israels grundande”.
Bernadotte hade fått FN-uppdraget därför att han under andra världskriget hade skaffat sig stor internationell prestige genom att arrangera flera utbyten av krigsfångar och i krigets slutskede, under de allierades bombardemang, rädda över 20 000 fångar av 27 olika nationaliteter ur tyska koncentrationsläger till Sverige. Bernadottes ”vita bussar” var den största och bäst genomförda räddningsaktionen på tyskt territorium under hela kriget.
Folke Bernadotte var barnbarn till kung Oskar II. Hans far, prins Oscar, var den förste Bernadotte-prinsen som gifte sig ickekungligt då han till familjens stora fasa gifte sig med hovdamen Ebba Munck af Fulkila. Oscar förlorade sin arvsrätt till kronan, men hans morbror, storhertig Adolf av Luxemburg, tilldelades honom den ärftliga titeln greve av Wisborg. Namnet syftade på det faktum att prins Oscar hade fötts som hertig av Gotland och att familjen hade ett sommarställe nära borgruinen utanför Visby. Titeln greve av Wisborg gavs senare till flera andra Bernadottesöner som gifte sig ickekungligt.
Folke Bernadottes skolgång var inte särskilt lyckad. Han, som så många andra i släkten Bernadotte, led av allvarlig ordblindhet. Han har själv berättat att han fick en uppväxt i herrens tukt och förmaning där alla pojkstreck bestraffades med aga. Han utbildades till officer i kavalleriet och som ung officer deltog han aktivt i sällskapslivet i Stockholm. Han fick en dotter, Jeanne, med revystjärnan Lillie Christina Ericsson. Då Folke Bernadotte var 32 år gifte han sig med den amerikanska miljonärsdottern Estelle Romanie Manville. De hade träffats på Rivieran. Över 1 500 personer var bjudna på bröllopet i USA där bruden hade den svenska drottningen Sofias brudslöja och en svensk brudkrona i platina och bergskristaller. De nygifta flyttade in i Dragongården. Huset står kvar nära Kaknästornet i Stockholm. Fyra söner föddes i äktenskapet, men två av pojkarna avled som mycket unga.
Före och under andra världskriget var Folke Bernadotte aktiv i ledande positioner inom flera av dåtidens största folkrörelser som Röda korset, scouting, skytterörelsen och Simfrämjandet. Hans farbror, den över 80-årige prins Carl, var officiellt ordförande i Röda korset, men det var viceordföranden Folke Bernadotte som ledde verksamheten. I två omgångar arrangerade han så att över 11 000 brittiska, amerikanska och tyska krigsfångar kunde komma hem, via Sverige.
Hans mest dramatiska räddningsaktion var då han i krigets slutskede fick tillstånd att köra 80 bussar och lastbilar in i det krigshärjade Tyskland.
Efter många nattliga och timslånga samtal, som ofta avbröts av bombardemang, lyckades Bernadotte få SS-chefen Heinrich Himmlers tillstånd att föra ut i första hand skandinaviska lägerfångar.
Det var uppenbart att Himmler, bakom ryggen på den alltmer vansinnige Hitler, ville använda Bernadotte och den generösa behandlingen av fångarna som sin egen räddningsbiljett ut ur katastrofen som alla förstod skulle komma. Räddningsoperationen lyckades, men Himmlers sista desperata fredstrevare misslyckades. Han togs till fånga av engelsmännen, men begick självmord innan han kunde ställas inför rätta.
De flesta av lägerfångarna fördes till Ramlösa brunn i början av april 1945. De var sjuka, klädda i trasor, undernärda och döende. Närmare 500 av de räddade avled inom några dagar inför ögonen på den svenska sjukvårdspersonalen. Svenska Röda korset räddade totalt 21 700 personer, av dem var 8 000 skandinaver. Av dem som överlevde stannade cirka 500 kvar i Sverige, resten återvände till sina hemländer. Många emigrerade till den nygrundade staten Israel 1948.