Svenskhet – en fråga om klass
Fem pojkar från Visby stod med ryggen mot väggen och skälldes ut av en civilpolis från fastlandet. Han höjde rösten.
- Ni får inte vara kaxiga i Almedalen!
- Va? Varför? frågade en av pojkarna.
- Ni ska bete er i Almedalen, blev svaret.
- Men varför får vi inte vara kaxiga? frågade pojken igen, men fick inget svar.
Jag stod där och tänkte på Zlatan. Tänk om det varit han som stod där med ryggen mot väggen. Stora, mäktiga, rika Zlatan. Han som gjorde kaxighet till en folksport. Skulle polismannen ha sagt så? Knappast. Det skulle han inte våga.
I Sverige får du vara hur du vill, så länge du är etablerad, rik och framgångsrik. De andra, de som inte är något, måste anpassa sig. Bli lite mer som alla andra. Lite mer svenska.
Men vad är svenskhet? En riktig skitfråga, det är vad det är. Alla vill för tillfället prata om svenskhet. Vi verkar befinna oss i en existentiell kris där vi ständigt måste definiera vad som är svenskt.
Någon sorts assimilation, där det alltid finns några grupper som måste ändra sig, anpassa sig. Samtidigt står Sverigedemokraterna vid sidan om och skrattar hela vägen till väljarbanken. Inte ens kaxiga Zlatan är svensk, enligt Jimmie Åkesson.
Jag googlade ordet svenskhet. Jag fick fram två identiska debattexter från 2012 och 2013 signerade av Jasenko Selimovic ´. Ni vet, han som är statssekreterare för integrationsministern, men skriver som privatperson när det passar hans syfte.
Han verkar vara besatt av svenskhet. Båda texterna var publicerade dagen före den svenska nationaldagen. Han vill villkora medborgarskapet. Han vill att vi ska hitta en ny svenskhet som alla kan vara stolta över.
”Invandrarna är här för att stanna”, är en av rubrikerna. Han vill att vi som redan är svenskar, ska definiera vad invandrarna ska göra för att bli svenskar. Fick ont i själen bara av att skriva det där. Jag vill aldrig berätta för någon annan hur hen blir svensk i mina ögon.
I fredags satt jag i en panel om inkluderande svenskhet. Jag ställde en fråga till den unga publiken. Hur många här har invandrarbakgrund? 150 personer i tältet. Fem räckte upp handen. Den inkluderande svenskheten slår till igen.
På plats fanns en engelsk man som hette Paul. Han fick ordet. Han pratade om svenskhet. Att han känner sig som hemma i Sverige. Det berodde kanske på hans engelska dialekt och att han såg lite svensk ut, sa han. Men att det förmodligen hade att göra med hans utbildning och hans höga inkomst. Svenskhet blev en klassfråga, inte en definitionsfråga. Vilket också är det vettigaste någon har sagt om frågan.
Själv har jag aldrig känt mig mer svensk än när jag bodde utomlands. Mina lagkamrater i Sydafrika kallade mig för Swedi. Min kompis Niklas blev Swetwo. Vi kom från Sverige, och därmed var vi svenskar. Och så var det med det.