Glädjande med krångliga svenska instruktioner om coronan
Under några resor genom Europa visar kampen mot coronan övertydligt vilka vi är eller vill vara.
Som i Litauen, nyss sovjetisk koloni, nu med ambitionen att vara bland de främsta av de demokratiska länderna.
Således får man överallt visa vaccinationspass och sätta på sig munskydd.
Museet över det kommunistiska förtrycket? Sätt på munskyddet, annars får du inte gå ner i källaren där KGB avrättade motståndare med nackskott.
En kopp kaffe? Visa vaccinationspasset.
Sådan ordning och reda har jag inte mött sedan jag var i USA efter stormningen av Kapitolium i januari. Då var Washington stängt, inte på grund av Trumps kuppförsök utan på grund av coronan. Ingen frukostservering på hotellen, få restauranger öppna, ingen servering inomhus.
Efter Litauen for jag till Ungern, även det ett land i EU, men om Litauen värnar demokrati och ordning avskaffar Ungern det öppna samhället vilket oundvikligen leder till korruption och oreda.
De sjuka dör undanskymda och i tysthet så pandemin märktes bara genom att alla krogar accepterade kreditkort. Ungern har i det avseendet genomgått en plötslig digitalisering.
Lissabon, Portugal: En skoaffär, jag går in utan munskydd. Det ringer i expeditens mobil. Ägaren som sitter någon annanstans ser i övervakningskameran att jag inte har mask. Beordrar expediten att ge mig en.
Kiev, Ukraina:
På Boryspilflygplatsen kräver en ung soldat framför passkontrollen bevis på att de ankommande är vaccinerade eller har antikroppar.
Eller något. Det är oklart vad han begär. Någon visar sitt vaccinationspass i telefonen. Soldaten ryter: Vad är det!
Några män som uppenbarligen saknar vad soldaten kräver argumenterar. Soldaten argumenterar tillbaka.
Jag går förbi utan att visa något alls, soldaten bryr sig inte.
Det finns en lättnad i dessa skillnader.
Vi är ännu inte lika, inte standardiserade.
Att resa har med åren förlorat mycket av sin tjusning. Det beror inte på att jag sett allt, hört allt.
Det beror på den globala likriktningen.
Kommer jag till Jerusalem köper jag samma glass som i Kalmar. Kommer jag till Guantanamo och inte är misstänkt terrorist äter jag samma amerikanska hamburgare som i Peking. Vill jag handla mat kan jag gå till Lidl vid Östermalmstorg precis som på Marko Bochar-gatan i Sofia.
Vid närmare eftertanke får nog den misstänkte terroristen samma hamburgare också, möjligen med sämre dressing.
Bevakar jag ett upplopp i Aten kommer poliser och demonstranter att rusa förbi en Mangobutik vars tvilling finns i Lissabon och åtskilliga platser däremellan.
Världen har helt enkelt blivit tråkigare.
Därför är den rytande och hjälplöse soldaten i Kiev en lättnad. En lokal grabb i uniform, ingen obevekligt vänlig vakt från något internationellt säkerhetsbolag, någon som har sina instruktioner och som inte kommer att avvika en millimeter från dem.
I planet från Kiev till Warszawa får jag ett omfattande formulär att fylla i. Hemadress, passnummer, allt det vanliga, adress i Polen, familjemedlem som kan kontaktas i händelse av nödläge, resesällskap.
Jag fyller noggrant i uppgifterna men ingen ber om formuläret.
Jag har det fortfarande i kavajen när jag fyra dagar senare landar på Arlanda.
Vid bagagesnurran ligger lappar som instruerar alla nyanlända hur vi i Sverige hanterar pandemin, lappen är tätskriven, där står bland annat:
”För dig som reser från ett land som omfattas av utrikesdepartementets avrådan från icke nödvändiga resor (i praktiken länder utanför EU, EES/Schengenområdet, Storbritannien samt ytterligare några länder), oavsett medborgarskap”.
Även den lappen stoppar jag på mig. Jag undrar hur många som noga läser den och följer instruktionerna.
Lappen är vår motsvarighet till den rytande soldaten i Kiev.
Den ligger där mest för syns skull.
Välkommen till det exotiska Sverige.