Klimatarbetet måste pågå parallellt med övriga kriser
Det är en fredag för framtiden igen. Frågan är hur många som krävs för att allvaret ska sjunka in.
Klimatrörelsen hade onekligen ett visst momentum fram till våren 2020. Sen kom pandemin och stängde in oss med ett nytt akut hälsoläge.
Gärna en grön och välmående planet, men först ett rejält vaccin, tycktes världsledarna resonera.
Exakt hur coronaviruset uppstod och började spridas får vi kanske aldrig något svar på, men att det mänskliga manipulerandet av ekosystemen är en säker väg till fler pandemier är experterna överens om. Ändå har inga nämnvärda lärdomar dragits av detta under drygt två års pandemi. Vi fortsätter bränna fossila bränslen, utsläppskurvorna pekar konstant åt fel håll och Amazonas skövlas just nu snabbare än någonsin.
Förhoppningarna om att miljöarbetet skulle få ny fart efter att de flesta länder plockat bort sina coronarestriktioner den här våren kom också snabbt på skam.
Enter: Rysslands invasion av Ukraina.
Över en natt ställdes vi inför ännu ett akut skäl att rikta fokus mot något annat än den pågående mänskliga jättekatastrof som vi känner som klimatnödläget.
Och här kommer en tråkig spoiler: Klimatarbetet måste pågå med oförändrad kraft parallellt med övriga globala och regionala kriser av det enkla skäl att det helt perfekta läget att rädda planeten, helt utan distraktion från krig, sjukdom och politiska konflikter, aldrig kommer att uppstå.
Källa: Världen åtnjöt ett par decennier efter murens fall då det geopolitiska läget var ovanligt stabilt. Under samma period, då kunskaperna om människans påverkan på planeten blev allmängods, ökade utsläppen mer än någon gång tidigare.
Att klimatets nycker och mänskliga konflikter hänger ihop är gammal kunskap. Där odlingar torkar ut, bosättningar översvämmas eller kraftiga väderomslag förstör skördarna blir de sociala banden snabbt ansträngda. Vi pratar ofta om klimatflyktingar som ett framtida fenomen att förbereda oss på, men sanningen är förstås att de redan finns. Kriget i Syrien beskrivs av forskare som, åtminstone delvis, den första klimatförändringskonflikten, efter att en fem år långa torka i landet gjorde massförflyttningar in till städerna oundvikliga.
Medan hela Europa nu tar emot ukrainska flyktingar som lämnat bomberna bakom sig kan vi konstatera att klimatkrisen har ett finger med i också detta krig, fast tvärtom. Vladimir Putins landsmän har redan drabbats hårt av de sanktioner som hela västvärlden belagt Ryssland med. Men Kreml visste förstås att Europas energiberoende av rysk gas och olja var alltför stort för att EU skulle kunna stänga av också den kranen. Pengarna vi betalar Putin för att kunna matcha vårt allt större energibehov inom EU går rakt in i den ryska krigskassan. Trots det tvekar inte bland annat den svenska regeringen att kraftigt subventionera priserna på fossila bränslen under rådande krig. Vi finansierar med andra ord attackerna mot Charkiv och Mariupol med medel som i sin tur påskyndar klimatförändringarna i en tid då vi för längesedan borde ha dragit i nödbromsen.
Låter det deppigt i överkant?
Det finns förstås indikationer på att kriget i Ukraina kommer att skynda på västvärldens omställning till hållbara energikällor. Det ryska gasberoendet har blivit en väckarklocka i hela EU och betraktas plötsligt som en säkerhetspolitisk riskfaktor.
Denna gång råkar klimatets och den europeiska fredens intressen i viss mån sammanfalla. Nästa gång kan det vara tvärtom. Vem vågar fatta obekväma beslut för kommande generationers bästa då?
Om vi bara har de för dagen absolut mest akuta behoven framför ögonen – pandemier, priset vid pump, politisk opportunism – kommer fredagarna fortsätta passera och framtidsutsikterna bli allt svartare.