Jobbskatteavdraget har bidragit till att göra fattiga fattigare
Sverige har blivit världsledande i fattigdomstillväxt. Vi är det land där den relativa fattigdomen ökar näst mest efter Israel under senare år. Enligt OECD - västvärldens ekonomiska samarbetsorganisation - har Sverige sjunkit från första plats, med de minsta skillnaderna mellan fattiga och rika, till plats fjorton. Det är en snabb och dramatisk förändring.
Och ett lika logiskt som förväntat resultat av den moderata politiken. Just detta var deras avsikt, och de lyckades.
Det vill säga, den uttalade avsikten var inte att genom något hundratal miljarder i skattesänkningar skapa fler fattiga människor, tvärtom. Flertalet svenskar fick mer pengar i plånboken genom alla sänkta skatter, allra mest de som behövde minst, de tio procent rikaste. Om den svenske medborgaren av i dag har förvandlats till en varelse med girighet och egoism som främsta ideologiska ledstjärna har Borg och Reinfeldt redan vunnit nästa val. Eftersom majoriteten fick det bättre.
Men antalet fattiga växte så snabbt av den enkla anledningen att det var de sjuka och de arbetslösa som fick betala festen.
Att betala de besuttnas ökade rikedom med de fattigas lidande och ökat antal fattiga är ingen klart uttalad moderatideologi. Man skulle aldrig formulera saken så brutalt. I stället är det det gamla vanliga hästskitsyndromet som spökar: Om hästarna får mer havre blir det mer korn att picka i skiten för sparvarna.
Eller som chefen för näringslivets nya ideologifabrik Stefan Fölster kommenterade effekterna av alla jobbskatteavdrag: ”Drivkraften till arbete ökar, och det bidrar i sin tur till ökad sysselsättning och skatteintäkter och svenska väljare 2006 röstade för en förändring som skulle göra det mer lönsamt att arbeta” (SvD 15 maj).
Sysselsättningen ökar alltså om man tar från de fattiga och ger till de rika? Det skulle betyda mer arbete åt de fattiga och det är det som kallas arbetslinjen? Man måste på allvar fråga sig om Borg och Reinfeldt själva tror på den, sedan decennier avslöjade, nationalekonomiska ekvationen.
Stefan Löfven gör det naturligtvis inte, lika lite som någon annan i den socialdemokratiska partiledningen. Där uppstår nästa mysterium. Varför lever sossarna inte rent ut sagt djävulen om detta sabotage mot den svenska välfärdsstaten?
De kan inte ha undgått att observera och läsa den OECD-rapport som damp ner för en månad sedan. De kan inte ha funnit innehållet ointressant. De kan inte misstänkas för att vara anhängare av ökad fattigdom och mer pengar till de rikaste. De kan inte gärna befinna sig i argumentnöd. Ändå denna diskretion. Varför?
Jag har bara stött på en tänkbar förklaring. LO:s chefsekonom Ola Pettersson:
”Partiet tror väl inte att det här är den fråga som marginalväljarna brinner allra mest för” (SvD 15 maj).
Logiken är alltså att de fattiga, de plundrade och de sjuka inte har någon som helst anledning att rösta höger. Men de är i minoritet. I förra valet brydde sig Mona Sahlin för mycket om dem. Det skrämde de giriga marginalväljarna i städerna och det misstaget bör man inte göra om eftersom marginalväljarna inte brinner för frågan om andras ökande fattigdom. Alltså sitta stilla i båten, ungefär som när det gäller privatiserade skolor och sjukvård där skattemiljonerna försvinner till Jersey som strålande vinster på försämringar.
Låt mig därför pröva frågan om ett annat ideologiskt praktfiasko från den borgerliga regeringens sida, privatiseringen av apoteken, där Göran Hägglund spelade, eller åtminstone agerade i rollen som den nyttige idioten.
För tre år sedan sålde Göran Hägglund 24 statliga apotek till Wallenbergs riskkapitalbolag IGC och Priveq för ”kanonpriset” (enligt Dagens Industri) 225 miljoner. Ett förbehåll i köpet var att kapitalisterna inte fick börja göra business med sitt klipp förrän om tre år. Det är nu. Jacob Wallenberg sålde för 600 miljoner, han är att gratulera. Köpare var ett annat riskkapitalbolag med det i sammanhanget närmast cyniskt oförskämda namnet Hjärtat. Och lilla Hjärtat har redan slussat i väg sina första 90 miljoner till Jersey.
Kunde Göran Hägglund, som förutom att han har humor även synes ha fullt normala förståndsgåvor, verkligen ha föreställt sig någonting annat än denna självklara konsekvens? Vi skulle få en liten idyll med små vackra apotek i händerna på snälla egenföretagare som brann för bättre apoteksservice?
Apoteken försämras, vinsterna rinner i väg till skatteparadis, ”olönsamma” apotek på landet läggs ner, i Stockholm växer de som svampar ur jorden, försäljningen av huvudvärkspulver fördubblas, gamla och sjuka på landet får ingen medicin och är både lurade och plundrade.
Kunde Göran Hägglund verkligen ha trott något annat? Nej. Och eftersom det inte är möjligt vägde alltså hans ideologi tyngre: Allt bra som staten gör måste förstöras. Även om privat drift är sämre är den bättre.
Nu då, Löfven, kom igen!
För övrigt anser jag...
...Visslaren Edward Snowden borde ta direktflyget från Moskva till Arlanda och söka politisk asyl. Det vore kul. Sverige kan inte utlämna någon till USA för ett politiskt brott. Carl Bildt skulle få besvär och Julian Assange passande dumstrut.
...Den ledarskribent i Aftonbladet som så hånfullt förfasade sig över att man läser min roman ”Ondskan” i skolorna bör betänka två saker. Själv kommer hon aldrig att skriva något som duger. Litteraturundervisningen är till för att intressera barnen.