Hejdå, Berlusconi – jag kommer inte sakna dig
Det är en glädjens vecka. Världen är inte helt galen. Italienarna är inte sinnesjuka. Rättvisan kan faktiskt segra trots att Berlusconi - västvärldens minst demokratiintresserade ledare - har gjort allt för att klamra sig fast på maktens tron.
Den italienska senaten röstade i onsdags kväll ut Silvio Berlusconi. Äntligen! Den galna botoximpregnerade, maktfullkomliga karlsloken står plötsligt utanför den parlamentariska immuniteten och måste nu avtjäna sitt ettåriga straff antingen i form av husarrest eller genom samhällsarbete. Han får heller inte inneha några offentliga ämbeten under två år.
Att den här mannen sedan början av nittiotalet har trängt sig in, klättrat och intagit tronen på den italienska politiska arenan är ett enda stort hånskratt mot allt vad demokrati innebär.
I hans åtalsregister finns brott som sex med minderåriga, mutor till poliser och domare, förfalskning av balansräkningar, ämbetsmissbruk, skattebedrägeri och mened. Karln har avverkat 2 500 dagar i dom stolar.
Han har, genom parlamentet där hans eget parti haft majoritet, lyckats stifta över trettio skräddarsydda lagar för att själv slippa åtal, till exempel en förkortad preskriptionstid för vissa brott som han själv hade begått, eller ändringar i lagar som gjorde att brotten plötsligt inte var olagliga. Tack vare dessa lagändringar har han gått fri från de flesta skabbigheter som han har åstadkommit.
Dessutom har han inte en enda gång stått för vad han har gjort utan viftat bort allt som illvillig kommunistkonspiration. I går hävde han till exempel inte helt oväntat ur sig att det var ”en bitter dag och en sorgens dag för italiensk demokrati”.
Han har en helt igenom bisarr självbild där han ser på sig själv som en kvinnoälskande politikens Jesus Kristus.
En supernarcissist i full blom som inte bara har begått en lång serie allvarliga brott och innehar en genomrutten människo- och framförallt kvinnosyn. Dessutom har han dragit hela Italien i smutsen.
Det enda jag faktiskt kommer att sakna, är det uppenbart underhållande i den här människans framfart.
Komiken i att han på fullaste allvar tror att han står ovanför lagen, att han har berikat det svenska språket med ord som sexgrotta och bunga bunga-fest, att han har kläckt ur sig fler grodor under sina nio år som premiärminister och 20 år som lagstiftare än vad man någonsin trodde var möjligt.
Himmel
Antologin ”Ingens mamma”. Äntligen kvinnor som vågar ifrågasätta den gamla ”sanningen” att alla kvinnors högsta dröm är att bli mor.
Helvete
Lars Norén och hans dagbok. Den ende svensken som får kasta ur sig snaskiga förolämpningar till höger och vänster och ändå består som ett oemotsagt kulturellt geni.