Jag och drottningen är oskyldiga - tills motsatsen bevisas
Man kan tydligen än i dag ärva politisk skuld. Åtminstone lever den föreställningen fortfarande inom den svenska journalistkåren. Det är lika häpnadsväckande som fascinerande. Att ögonfärg och pengar automatiskt går i arv är lättbegripligt. Men politisk övertygelse?
När jag härförleden, kanske något oförsynt, det medges, påpekade att den högerliberala ledarskribenten Hanne Kjöller i vissa avseenden riktat berättigad kritik mot Aftonbladet väckte det raseri på vår kulturredaktion. Så långt inget egendomligt.
Möjligen tog en enstaka kulturredaktör till överord med anklagelser om att jag nu visat mig stå på överhetens, förtryckets, myndigheternas och polisens sida mot folket. Att jag själv inte tycker att det omdömet rättvist beskriver mitt femtioåriga skrivande kan vi bortse från. Få personer håller med i sak om man kallar dem skitstövlar.
Däremot var kulturredaktörens förklaring till att jag nu avslöjats som en överhetslakej mer originell, då det skulle röra sig om en ”klassmässig reflex från Östermalm”.
Mina nu slutligen avslöjande högerståndpunkter skulle alltså vara en genetisk följd av mitt oskickliga val av föräldrar.
Det är onekligen en tankegång som sätter fantasin i rörelse. Född höger alltid höger?
Och nästa fråga blir i så fall om också vänsterståndpunkter går i arv. Eller värre, nazistiska, fascistiska eller främlingsfientliga ståndpunkter?
Kampanjen mot drottning Silvia, som nyligen spätts på med ytterligare en bok, tycks bygga på en sådan föreställning. Kraftfullt och upprepat har främst journalister på TV4 bevisat att drottningens far Walter Sommerlath var medlem i nazistpartiet och att han till fördelaktigt pris förvärvade en judiskägd industri under den så kallade arifieringskampanjen i Nazityskland.
Ställd inför detta lika skadeglada som plågsamma avslöjande hade drottning Silvia till synes bara en utväg: ”Liksom miljoner tyskar och andra européer kan jag bara med stor sorg betrakta den föregående generationens katastrofala politiska misstag. Det är min förhoppning att vi i de efterföljande generationerna aldrig glömmer den hårda historiska lektionen”.
Efter ett sådant ställningstagande hade såväl kampanjen som skadeglädjen klingat av. Historien skulle ha varit död för länge sedan.
Men dessvärre tycks även drottning Silvia lida av villfarelsen att man ärver politisk skuld från sina föräldrar. Därför inledde hon en motkampanj för att rentvå fadern, tvätta bort hans skuld för att bli av med sin egen, alltså vad hon felaktigt uppfattade som egen skuld. Trots att hon inte ens var född vid tiden för faderns kanske skändliga affär.
Det är möjligt att det var en bra affär för båda parter. Å ena sidan en judisk man som kunde få lagliga kontanter och möjlighet att rädda sig och sin familj undan undergången. Och å andra sidan en affärsman som kunde göra ett klipp. Det är också sannolikt att många tyskar efter 1933 gick med i nazistpartiet av helt andra skäl än ideologiska.
Men sådana försök till förklaringar är dömda att misslyckas. Ju mer drottningen har försökt förklara och urskulda, desto mer tynger henne denna inbillade arvssynd.
Kanske ser man problemet tydligare om man helt enkelt vänder på frågeställningen. Jag själv är jämngammal med drottningen och i den meningen lika oskyldig till andra världskriget som hon. Min far gick med i de Fria Fransmännen och anslöt sig till de Gaulle. Avgörande för detta ädla ställningstagande var att han var fransman och inte tysk.
Det har aldrig fallit mig in att jag på något sätt skulle ha ärvt denna politiska merit och aldrig fallit någon annan in heller. Politiska meriter går alltså lika lite i arv som politisk skuld.
Om nu Aftonbladets kulturredaktion får spader på nytt och i upphetsningen får för sig att jag blivit rojalist ovanpå min genetiskt nedärvda högerläggning så är det inte mycket jag kan göra åt det.
Tro mig eller ej, med drottning Silvia har jag inga barn. Det var inte henne jag försvarade så mycket som miljoner européer i hennes och min generation. Vi är oskyldiga, tills motsatsen bevisas.
för övrigt anser jag att ...
… det är ytterst svårbegripligt hur en till synes klok och kul kille som Göran Hägglund kan yvas över det apotekselände som är på väg att uppstå. Men han behöver kanske ett nytt politiskt parti.
… den enda nackdelen med att nobelpriset i litteratur gick till kanadensiskan Alice Munro är att amerikanskan Joyce Carol Oates flyttas längre bak i kön, i köbildningen alltså. För undvikande av missförstånd.