I Sverige är det fint att vara ”osvensk”
2009. Den omvända nationalismen odlas i Sverige. Här uppfattas det som en komplimang om någon säger att man är ”så härligt osvensk”. Motsvarande uttryck vore otänkbart i till exempel USA, Frankrike och Japan.
Frankrikes minister för invandring och integration har uppmanat hela nationen att debattera två frågor:
Vad är det att vara fransk?
Vilka är de franska värderingarna?
Ingen svensk minister kan göra så. Det skulle bli en våldsam debatt, men den skulle inte handla om svenska värderingar utan om själva debatten, därför att i Sverige är formen nästan alltid viktigare än innehållet och bara det faktum att man nämner begreppet ”svenska värderingar” skulle misstänkliggöra honom. Han skulle kallas ärkereaktionär och få ett SD stämplat i pannan, och så skulle den diskussionen vara avslutad. Innan någon svensk värdering blev omnämnd.
Ändå finns det givetvis svenska värderingar, underligt vore det annars i ett land där det bott människor som i över tusen år gått igenom krig och katastrofer, segrar och nederlag, reformer och utveckling.
I Sverige frodas en unik svensk variant av nationalism – den omvända nationalismen. De som hyllar denna linje kan kallas svenskförnekarna. De finns huvudsakligen på vänsterkanten och bland socialliberaler.
Eftersom personer med den inställningen styr de största svenska opinionsorganen är det deras åsikt som för tillfället är den politiskt mest korrekta. De tar avstånd från det som kan kallas svenskt. De kan kokettera med sin ickesvenskhet genom att säga att de aldrig hejar på det svenska landslaget i fotboll därför att laget spelar sådan tråkfotboll.
Denna form av nationalism, det totala avståndstagandet, är så typisk för Sverige att den kan kallas ett nationaldrag, unikt för Sverige. Det är också bara i Sverige man kan höra det för svenskar ytterst positivt laddade uttrycket att någon är ”så härligt osvensk”. Motsvarande mening kan aldrig uttalas i till exempel USA, Frankrike eller Japan.
I sin arrogans ställer sig de svenska självförnekarna i en alldeles egen nisch pekande finger åt den överväldigande majoritet av svenska folket som är född och uppväxt i Sverige, som har svenska som modersmål, som har en hemkommun i ett landskap där de hör hemma och som de tycker är lite vackrare och finare än alla andra landskap, för där har deras förfäder bott i generationer. Denna stora svenska majoritet har olika politiska åsikter, de ser olika ut, de har olika religioner eller ingen religion alls, men de är sammanflätade i en historisk ödesgemenskap för de tillhör alla den unika svenska mixen, den vi kallar den svenska kulturen.
Dit hör vi alla, även självförnekarna som i sin upphöjda avskildhet idiotförklarar alla som vågar ha en annan åsikt och till och med erkänna sin svenska patriotism.
I samma ögonblick självförnekaren reser utomlands händer det något märkligt. Eftersom han reser på svenskt pass identifieras han utomlands omedelbart som svensk, trots att han nyss själv inte ville ha med svensk kultur att göra. Ändå avslöjas han lätt på sin svenska accent – få svenskar talar främmande språk så bra som de själva tror.
Efter ett tag i det främmande landet börjar svensken ha synpunkter på det ena och det andra. Han berättar för landets invånare att i Sverige stannar bilarna vid övergångsställen, där är inte varje promenad över en gata förenad med livsfara. I Sverige kommer man i tid. I Sverige står man i kö och väntar på sin tur och tränger sig inte före.
I Sverige kan man ringa till myndigheterna och få saker och ting utförda per telefon, trots att man inte är släkt med tjänstemannen eller är god vän med chefen, och inte behöver man betala mutor för att få det begärda dokumentet.
I Sverige har vi kvinnor på alla poster i samhället. I Sverige kan en kvinna försörja sig själv och är inte beroende av någon man. I Sverige säger vi du till alla, utom till kungen.
Den inbitne antisvensken blir alltså en högljudd och alltmer blågul ambassadör för Sverige i utlandet. Ju mer utland det främmande landet är, desto svenskare blir svensken. Och skulle han råka i svårigheter där borta ropar han genast på Mamma UD – som förväntas komma till omedelbar undsättning.
Väl hemma i Sverige, när självförnekaren hunnit bota sin svåra abstinens efter kanelbullar, Kalles kaviar, godis eller vad de kan ha varit han saknade mest av allt, klättrar han upp i sin nisch igen och sjunger förnekelsens lov. På ren svenska. Han står med stämpeln i hand, redo att idiotförklara var och en som vill uttrycka sin kärlek till Sverige och det svenska.
Låt oss strunta i självförnekarsekten och ställa oss samma fråga som den franske ministern, fast vi frågar på svenska:
Vad är det att vara svensk?
Vilka är de svenska värderingarna?