S behöver en ledare som vågar säga: Jag vill
För att dra ett gammalt citat från tv-serien ”Vita huset”:
–What do you call a leader without followers?
–Just a guy out takin’ a walk.
För tillfället har socialdemokraterna märkligt nog det motsatta problemet. Anhängare finnes, ledare sökes. Ingen verkar vara speciellt pigg på att leda s in i framtiden, och för tillfället pågår det någon slags gissningstävling kring vem av ”inte-kandidaterna” det kommer att bli. Något som känns ungefär lika tidseffektivt som att stå i en utrensad glasskiosk med en 3-åring och välja glass; ”Vilken glass vill du ha?” ”Jag vill ha den.” ”Den finns inte.” ”Då vill jag ha den.” ”Okej, den finns faktiskt inte heller.”
Vad gör man? Till slut skiter man i det och går hem. Hela grejen är ju rätt absurd från början. Ta vad som helst. Tio luciakandidater som man kan rösta på i tidningen, och åtta av dem säger att de vägrar stiga upp före klockan halv elva eller att dra på sig en vit nattsärk. Så vaddå? Buhu. Då får man väl hitta någon annan. Det finns ingen som står på startlinjen och övertalar systrarna Kallur att de ska springa i?stället för att sätta sig på läktaren och ta en korv. Är man i häcklöpningsbranschen vet man att man har åkt till EM för att hoppa häck.
Jag menar, börjar det inte bli rätt tröttsamt med hela den här socialdemokratiska traditionen som går ut på att man inte ska drömma om att leda landet?– egentligen Att man möjligtvis och kanske kan tänka sig att göra det som någon slags plikt. För att man ställer upp – om rörelsen kallar. Göran Persson– den moderna martyren. Och före honom, en massa andra partiledare som har suttit i intervjuer och suckat och stånkat som om de är Frodo i ”Sagan om ringen” som måste ta sig in i Mordor för att förgöra ”härskarringen” för att ingen annan klarar av det. (Vilket till och med kan få Gollum att kännas som en frisk fläkt eftersom han i alla fall inte hycklar med att han gärna vill ha ”härskarringen” hängande om halsen ett tag.)
Börjar det inte bli dags för något annat och något lite, lite ärligare? Finns det ingen som bara kan ställa sig upp i bänkraderna och skrika ”jag vill”. Inte som något annat våroffer i mars, utan för att det finns en dröm om någonting mer.
S förlorade inte valet på grund av Persson. Socialdemokraterna förlorade inte valet på grund av arbetsmarknadspolitiken. Socialdemokraterna förlorade inte ens valet på grund av Reinfeldt eller för att folk ville prova att slicka på lyktstolpen, bara för att se vad som händer. Socialdemokraterna förlorade valet för att det inte finns någon som egentligen vet vad socialdemokraterna står för i dag. Inklusive socialdemokraterna själva. Det är ett problem som är större och äldre än valrörelsen eller det senaste valresultatet.
Det handlar om 86-åriga tanter som sitter med Teliaaktier och det handlar om pensionssystemet och det handlar om lågavlönade kvinnor som inte har råd att pensionsspara privat och det handlar om en avreglerad elmarknad där ”rätten till el har blivit en klassfråga” (för att citera Energimyndigheten) och det handlar om en socialdemokrati som inte bara har förhandlat bort en folkhälsopolitik, utan som även har förhandlat bort sig själva på vägen.
Det kommer att krävas mer än stånkande martyrsossar och en oppositionspolitik som går ut på att man spänner fast sig i bilen och tutar på bilen som precis har kört om (som när Bodström gnäller över den svenska rättsosäkerheten med svenskar som sätts upp på terrorlistor, trots att han själv har varit med om att terrorlista fler än Ask) om socialdemokratin över huvud taget ska finnas kvar som idé i framtiden.
Socialdemokraterna behöver en ledare som inte bara vill, utan som vågar säga att han eller hon vill, och som inte ber om ursäkt för att han eller hon vill.
Ända in i kaklet och förbi!
Och tiden går.?