Suhonen gjorde Juholt till en ersättningsfarsa
Det finns en passage i boken om Juholt som gör att det hettar lite i kinderna. Inte av upprördhet eller kämpaglöd. Mer som när man råkar öppna dörren till en toalett, som redan är upptagen.
Förresten, i ärlighetens namn: Det finns flera sådana passager i boken, men jag tänker på en särskild.
Håkan Juholt sitter i SVT:s pratprogram ”Hübinette” och Daniel Suhonen tittar:
”I ’Hübinette’ var det småputtrigt och trivsamt och plötsligt blev fettet brutalt synligt. Det liksom svällde ut i rutan.”
För Suhonen är Juholts svällande former ett slags rättrådighetstest. Ljuga för far på självaste tv-aftonen? Nej? Rakryggat yppa sanningen? Ja! Han skickar ett textmeddelande:
”Jag fortsatte vara rak och ärlig. ’Du börjar bli tjock: farligt, osexigt, dumt.’ Jag fortsatte: ’Det är stressfetma. Boka tid med en dietist’”.
Några veckor senare har Juholt förlorat fem kilo. Suhonen redovisar stolt tacket han får av den nye, smärtare och, för att använda författarens termer, sexigare Juholt. Det är något som kommer i dagen här och på ett dussin andra ställen i boken. En tung andhämtning som i resten av de drygt 500 sidorna anas precis under ytan. En väluppfostrad läsare försöker låtsas som ingenting, men det blir till slut ohållbart.
Sex. Det är vad det handlar om. Suhonen förvandlar Juholt till en ersättningsfarsa. Men det rör sig dessutom om ett incestuöst förhållande, åtminstone från Suhonens sida.
Vi har sett det förut. Parlamentsledamoten Alan Clark skrev om Thatcher i sin dagbok: ”Jag har aldrig stött på en kvinna inom politiken som varit så sexuellt lockande i kraft av sina ögon, handleder och anklar”.
Thatcher fick även François Mitterrand att rysa av undertryckt lust: ”Hon har Caligulas ögon och Marilyn Monroes mun”.
Reagans talskrivare Peggy Noonan beskriver sin chef med forcerat kysk, undergivet laddad högspänning.
Vad gäller Bill Clinton behövs inga texttolkningar för att peka på sambandet mellan politik och sex. Och i både den gamla och den nya versionen av ”House of Cards” finns mer än en sorts kvällsplenum.
Detta är den liderligt ångande tradition av erotisk politik som Suhonen nu skrivit in sig i. Även om det kan genera en väluppfostrad läsare, hoppas jag att Håkan Juholt uppskattar komplimangen.