Taktiken: Förneka att han är sosse & spela krypkasino

Jan Guillou

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2013-11-17

Annie Lööfs politiska idol Margaret Thatcher, Järn­ladyn som drev Europa åt höger, krossade den brittiska fackföreningsrörelsen och inledde privatiseringsvågen, fick efter sin karriär frågan om vad som varit ­hennes största seger och svarade: Tony Blair.

Det är tankeväckande. Störst av allt vore att göra moderater av sossarna. Det är också skräckinjagande i smått som i stort. Att järnvägs­rälsen inte underhålls vid Sveriges mest belastade station i Stockholm beror på privatiseringar, för att ta ett exempel i smått. Vinst är viktigare än passagerares säkerhet. Att det svenska skolsystemet närmar sig kollaps beror också på privatiseringar, för att ta ett exempel i stort. Vinst är viktigare än barn.

Enligt denna högerideologi är det alltid bäst att privatisera, att alltså överföra de mångas tillgångar till de få. Även när det fungerar sämre i verkligheten (skolan, järnvägen, åldringsvården) så är det ändå ­bättre, av ideologiska skäl. Ideologin vägde tyngre än praktiken eftersom det alltid är bäst att ta från de fattiga och ge till de rika och minska jämlikheten, allt annat är socialism.

Skälet till denna min kortfattade, det medges, men rättvisa beskrivning av vanlig europeisk högerideologi är mycket enkelt. Förra sön­dagen hörde jag nämligen Stefan Löfven säga i SVT:s ”Agenda”:

”Jag tror ingen kan säga vad som är höger och vänster.”

Det tror han inte alls. Jag, och ­antar jag många med mig, uppfattar Stefan Löfven som en hyvens karl från ­arb­etarrörelsen, fullt bekant med ­såväl rörelsens historia som ideologi och likaledes kapabel att göra sådana distinktioner mellan rättvisa och orättvisa som redan ­barnen i sand­lådan klarar av.

Men den socialdemokratiska hjärntrusten skall tydligen vinna ­valet ­genom att överlista oss alla, i värsta fall också sig själva. Frågestunden i ”Agenda” föranleddes av ett ideologiskt utspel å notorisk ­debattsida, undertecknat av Löfven, där texten försäkrade att vi är absolut inte ­socialdemokrater, ni får inte tro att vi har några som helst socialdemokratiska planer, jag svär på att ni i­nte behöver frukta att vi är sossar.

Exakt så uttryckte han sig inte. Till formen hade utspelet mer karaktären av ett allmänt frieri. Socialdemokraterna kunde tänka sig att leda en regering, som största parti, med alla andra partier med, utom förstås ­Sverigedemokraterna.

Den listiga socialdemokratiska hjärntrusten kan inte gärna ha väntat sig att detta skämt skulle mötas med jubel från de borgerliga småpartierna. Hade något av dem så mycket som blinkat hade det betytt adjö till riksdagen. Budskapet kan inte ha varit riktat till dem.

Frågan är då till vem. På vår tidnings ledarsida inhämtar jag att ­Socialdemokraternas finansministerkandidat Magdalena Andersson hävdar att hon riktar sig främst till radhusägarna i Nacka utanför Stockholm och att partiets strateger säger att valet handlar om att övertyga 800 000 väljare. Det måste ­betyda den nedre medelklassen i Nacka till skillnad från den för­benat moderata övre medelklassen i Täby.

Den listiga strategin desarmerar all ideologisk debatt och varje tanke på att det finns höger och vänster i politiken. Den enda valfrågan blir då om man ska sänka skatterna mycket, som Moderaterna vill, eller sänka skatterna lite mindre, som radhusägarna i Nacka skulle kunna tänkas acceptera.

Det finns bara ett politiskt parti som tämligen säkert kan tjäna på denna ­underförstådda taktik à la krypkasino mellan borgerligheten och Socialdemokraterna. Det är förstås Sverigedemokraterna, som nu enligt intyg från självaste Stefan Löfven kan säga sig utgöra den enda politiska oppositionen i Sverige.

Jag är inte så säker på att det verkligen är så listigt. Det är kanske möjligt att vinna ett val ­på att spela krypkasino och bedyra att man inte är socialdemokrat. Väljarna kan tänkas byta regering bara för fräschörens och underhållningens skull. Men hur hanterar man en sådan valseger? Skall nye statsministern Stefan Löfven först då hoppa ur lådan och säga haha, jag är visst ­sosse och de nya skattehöjningarna skall gå till att rädda skolan och sjukvården och redan det kommer att minska arbetslösheten med 100 000-tals jobb?

Jag tvivlar. Framför allt är jag inte säker på att den nedre medelklassen i radhusen i Nacka vill ha en fortsatt försämring av skola, vård och omsorg, där så många av dem jobbar och där så många av dem ser vad som håller på att hända med deras och andras barn, deras och andras åldringar, samtidigt som rövar­baronerna skrikande av skratt ­skickar sina vinster till Cayman ­Islands. Jag tror helt enkelt inte att radhusägarna i Nacka skulle bli döds­förskrämda av gamla social­demokratiska ord, ­tillfälligt förbjudna, som rättvisa och solidaritet.

För övrigt anser jag att...

Bra formuleringar skall snos. Det där om Thatcher och Tony Blair snodde jag från Carl Thams nya bok ”Nyliberalismens triumf och fiasko”. Tham avslutar med skräckvisionen att Reinfeldt på samma fråga skulle svara: Stefan ­Löfven.

Expressens nominering till Bonniers stora journalistpris är ett skämt. Det var Sverigedemokraterna som iscensatte spektaklet med järnrören, filmade det, överlämnade materialet till Expres­sen och njöt frukterna av ökade opinions­sif­fror till följd av Expressens ”förföljelse”.