Är vi för eller emot skattefinansierad pennalism i skolan?
På en skör tråd hänger nu Lundsbergs och de andra internatskolornas framtid. Den enskilt mest ansvarige för det är den rektor på Lundsberg som inte kunde avstå från en inbjudan till ripjaktspremiär den 25 augusti.
Jag har ingenting emot ripjakt, det är inte det. Möjligen kunde rektor ha hållit sig ett par veckor så att ripkycklingarna fått växa till sig lite.
Men den 25 augusti var ett sällsynt olyckligt val av tidpunkt för att hålla sig borta från en internatskola med mycket lång tradition av ”kamratuppfostran”, det vill säga pennalism. Alla med minsta kännedom om dessa skolor vet att början på höstterminen är den känsligaste perioden när det gäller misshandel och övergrepp. Då skall de minsta och nya barnen lära sig systemet, särskilt om de varit uppkäftiga.
Det var också vad som skedde på Lundsberg i rektorns frånvaro.
Två yngre elever hade uttalat sig olämpligt om ett elevhem och skulle därför brännmärkas som straff. Den följande strykjärnstortyren genomfördes i ett särskilt kritiskt läge där Lundsberg fortfarande var under utredning för tidigare varianter av kamratuppfostran. Det måste ha stått klart för alla lundsbergare: Vad som helst men inte en ny skandal just nu!
Pennalismen har alltid varit dessa skolors svagaste punkt. Den internatskola jag själv gick på, Solbacka, lades ner av myndigheterna redan för fyrtio år sedan när serien av övergrepp blivit för lång och framför allt känd av omvärlden. Det är märkligt att Lundsberg klarat sig så länge, men högst begripligt att Skolinspektionen slog näven i bordet efter strykjärnstortyren och stängde skolan tills vidare.
Att den lundsbergska advokatkåren därefter fick ett tillfälligt stopp på det tillfälliga stoppet är lite förargligt men saknar betydelse för det slutgiltiga avgörandet. Den politiska prövningen väger nämligen tyngre än den juridiska.
Behovet av tre så kallade riksinternat i Sverige kan verkligen diskuteras. Bara tio procent av eleverna på Lundsberg har föräldrar som arbetar utomlands och proportionerna är väl ungefär desamma på de andra riksinternaten Sigtuna och Grenna. Så om det bara var frågan om denna samhälleliga, och fullt respektabla, service så räckte det med en internatskola.
Men det är inte samhälleliga behov som motiverar dessa skolor, det är sociala ambitioner. Eleverna tillhör antingen den traditionella överklassen, eller är barn till nyrika föräldrar som vill komma in i överklassen, vilket inte är så lätt som man skulle kunna tro. Eftersom det inte handlar om pengar, särskilt inte om man tjänat pengar själv.
Vad en eller annan Skandiadirektör eller it-klippare eller annan särdeles ekonomiskt framgångsrik man till sin besvikelse fått erfara sedan 1980-talet och framåt är att de inte accepteras i överklassen. Man måste nätverka sig in, långsamt och metodiskt, med en eller två generationer på internatskolorna där ens nyrika barn kan impregneras av umgänget med äkta överklass. Detta är Lundsbergs viktigaste skäl för att existera och inträdesbiljetten är 236 000 kronor per barn och år.
Man kan tycka att dessa säregna sociala behov, som kanske angår 3 promille av befolkningen, kan te sig mindre behjärtansvärda. Särskilt för de skattebetalare som måste bidra till systemet.
Men extrema friskolor finns det ju gott om. De pedagogiska idéerna kan förefalla väl så underliga som överklassträning, exempelvis att uppfostra barn i frireligiös sektanda eller muslimsk fundamentalism. Teoretiskt vore nazistiska friskolor fullt möjliga. Borde då inte överklassens och överklasskandidaternas lilla särintresse också kunna få tillgodogöra sig den borgerliga valfriheten?
Jovars, det är inte utan vidare en klasskampsfråga så som Ian Wachtmeister och andra gamla lundsbergare föreställer sig. Det är inte ens fråga om avundsjuka, få svenskar skulle vilja ha sina barn på en sån här skola. Och överklassträning är ju inte konstigare än islamism, scientologi och liknande avarter i privatskoledjungeln. Men det finns ett avgörande problem.
Det är förbjudet enligt svensk lag att bränna barn med strykjärn eller våldta dem med kvastskaft. Och internatskolekulturens systematiska pennalism har under 117 år visat sig omöjlig att utrota. Kamratuppfostran är nämligen den ideologiska grundbulten, utan kamratuppfostran är skolan inte längre lika fin. Det är därför både elever och föräldrar, särskilt de nyrika föräldrarna, kräver bevarandet av dessa fina gamla engelska traditioner. Som man emellertid alltid förnekar utåt. Och nu kommer skattebetalarnas intresse in i bilden. Nu blir det politik. Skall vi verkligen vara med och betala för systematisk brottslighet i skolan?
Lundsberg drar in 12 miljoner om året i kommunala bidrag, skolpengen, och cirka 40 miljoner om året i avgifter från föräldrarna, därutöver 2,7 miljoner i bidrag från staten (som man fuskat med). Men Lundsberg är tekniskt sett en ”friskola” och andra friskolor får inte ta ut avgifter för undervisningen. Riksinternaten är ett undantag som kan försvinna med ett penndrag. Saken är utredd av en statlig kommitté, bollen ligger hos skolminister Jan Björklund. Här är den svaga punkten. Det här är den sköra tråd i vilken Lundsberg hänger.
Men det finns ett kryphål. Om riksinternaten likställs med andra ”friskolor” och inte längre får ta betalt för undervisningen kommer inte de lundsbergska advokaterna att vika ner sig utan vidare. Närmast till hands ligger följande juristtrick:
”Vi tar inte ett öre betalt för undervisningen, inte nu längre, årsavgifterna handlar bara om kost och logi. Visserligen i nivå med ett stående rum på Grand Hotell i Stockholm, men vi lever ju i en marknadsekonomi. Vi har till och med ett nybildat dotterbolag som sköter hotell- och restaurangrörelsen!”
Roligt som trick men genomskinligt. Och då blir det ändå till syvende og sidst en rent politisk fråga, lika lätt att ställa som att besvara: Är vi för eller emot skattefinansierad pennalism?
Votering är begärd och skall verkställas.
För övrigt anser jag att ...
… det var en något barnslig hämnd mot Vladimir Putin när president Obama, som straff för att han inte fick lägga vantarna på visslaren Edward Snowden, ställde in sitt möte i Moskva och for till obetydliga Stockholm. Men det var varken Reinfeldts eller Bildts förtjänst, som somliga tycks tro.
… den norska nobelkommittén vid valet av Barack Obama som fredspristagare – den fjärde amerikanske presidenten för övrigt – slutgiltigt borde ha diskvalificerat sig för uppgiften. Även om Menachem Begin och Henry Kissinger var ännu värre.