Drottningen som avskydde Sverige
Désirée, den första drottningen i familjen Bernadotte föddes 1777 i en välbärgad köpmansfamilj i Marseilles, där hon var yngst av nio syskon. Då den franska revolutionen bröt ut 1789 var hon tolv år. Revolutionen drabbade Marseilles mycket hårt.
Désirées far avled strax innan, vilket kanske var tur för honom för en av hans söner mördades, andra släktingar och många vänner avrättades. Familjens kyrkoherde hängdes i en lyktstolpe. Under det så kallade skräckväldet 1794 greps en av Désirées bröder och då hon försökte få honom frisläppt kom hon i kontakt med krigskommissarien i Marseilles, Joseph Bonaparte. Joseph hjälpte gärna den söta Désirée, som bjöd hem honom till familjen. Han tog med sig sin yngre bror, den bara tjugofyraårige nyutnämnde brigadgeneralen Napoleon Bonaparte.
Hemma hos Désirée blev Joseph ännu mer förtjust i Désirées lite äldre syster Julie. Julie och Joseph gifte sig några månader senare, Napoleon och Désirée förlovade sig.
Den politiska utvecklingen gick snabbt. De som hade utnämnt Napoleon försvann från makten, han blev tvungen att resa till Paris för att få en ny kommendering. Han kom i rätt ögonblick för att vara med om att krossa ett kuppförsök, som belöning blev han befordrad till divisionsgeneral och befälhavare över trupperna i norra Italien. Samtidigt mötte han sitt livs stora kärlek, änkan och tvåbarnsmodern Joséphine de Beauharnais.
Napoleon blev blixtförälskad i den sju år äldre kvinnan med svarta tänder. Trots protester från hela hans familj gifte han sig med henne. Désirée blev förkrossad då hon fick höra att hennes fästman hade gift sig med en annan. Hon kunde aldrig glömma sin första kärlek och Napoleon hade dåligt samvete för vad han hade gjort mot Désirée, han höll därför sin beskyddande hand över henne för resten av livet.
Désirée fick en ny fästman, även han en ung general, men han dödades under ett uppror i Rom. Kort efteråt, mötte hon generalen Jean (Baptiste) Bernadotte i Paris. Bernadotte hade precis återvänt till den franska huvudstaden efter att ha varit ambassadör i Wien. Hans ambassadörskap hade avslutats under tumultartade former, men i Paris hyllades han som en hjälte. Bernadotte var då trettiofem år och ogift. Désirée var tjugoett, hon var förmögen och genom systern Julie i ständig kontakt med den uppåtgående familjen Bonaparte. Det var ett perfekt parti för Bernadotte. Några veckor senare var de gifta. Det var ett typiskt förnuftsäktenskap.
Bernadotte blev krigsminister 1799, samma år födde Désirée sitt enda barn, sonen Oscar. Bernadotte gjorde väl ifrån sig vid flera fältslag och belönades med ett eget furstendöme, Ponte Corvo i Italien. Han åkte aldrig dit själv, men det gav honom och Désirée kunglig rang. Désirée följde sin man i fält under kampanjerna i Polen och Danmark.
Då relationerna blev alltmer spända mellan Napoleon och Bernadotte lyckades Désirée och hennes syster oftast medla. År 1810 valdes Bernadotte till svensk tronföljare, men Désirée uppfattade Sverige bara som ännu ett Ponte Corvo. En avlägsen, lustig plats som hon själv inte behövde åka till, men som gav henne en ny och högre värdighet. Hon kom med sonen Oscar på ett första besök i januari 1811. Hon chockades av vinterkylan och av det stela hovlivet på Stockholms slott.
Hon kritiserade allt och alla och blev ovän med de flesta. På våren åkte hon tillbaka till Paris och var borta i elva år. Oscar stannade kvar i Sverige. Bernadotte blev kung Karl XIV Johan och Désirée skulle heta Desideria, som ansågs mer svenskklingande än Désirée.
Tillbaka i Paris blev Désirée förälskad i den franske utrikesministern hertig Richelieu. Hertigen försökte hålla sig undan, men Désirée dök upp överallt där han var. Snart skvallrades det och fnissades det om drottningens av Sveriges olyckliga kärlek. Inte ens Bernadottes allvarliga åthutningar från Stockholm hjälpte. Affären upphörde inte förrän hertigen avled.
Karl Johan var med i alliansen som besegrade Napoleon. Han deltog i kriget mot sitt forna fosterland, trots Désirées upprepade varningar. Till slut skrev hon att de aldrig skulle råkas mer, om han gick med i kriget, men då han fick det brevet var striderna redan i full gång. Napoleon spärrades in på Sankt Helena. Désirées syster och många vänner drevs i landsflykt.
Livet i Paris var inte roligt längre. Désirée förlikade sig då med sitt öde och reste norrut för att låta sig krönas till drottning av Sverige 1829, men eftersom hon vägrade bli protestant fick hon inte krönas i Norge. Hon installerade sig i en våning ovanför sin make på Stockholm slott.
Två gånger försökte hon återvända till Paris, men bägge gångerna avbröt hon sin resa då hon såg havet. Hon var paniskt rädd för fartyg och stormar. Åren gick, de fem barnbarnen blev större och Désirée anpassade sig till sitt liv i Sverige, men svenska lärde hon sig aldrig. Karl Johan avled 1844. Hans son och efterträdare Oscar I dog 1859. Då hade Désirées liv redan blivit alltmer bisarrt. Hon gjorde natt till dag. Hon steg upp sent på eftermiddagen och satt uppe hela natten. Supén åts efter midnatt. Efter maten skulle hon alltid göra en åktur i vagn. Var det oväder åkte hon runt på borggården, farmors kring-kring sa barnbarnet den blivande kung Oscar II.
Hennes sista dag i livet var hon på operan och såg Caldérons ”Livet en dröm”. Hon mådde plötsligt illa och bad att få bli hemförd till slottet. Där avled hon kort efteråt, sittande i en fåtölj, åttiotre år gammal. Hon ligger begravd i Riddarholmskyrkan i Stockholm.