Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Ingrid, Inger

Ryssen vill göra bizniz – är någon förvånad?

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-05-05

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vad det inte det jag visste?

Jag pratade med en smart kvinna den här veckan. Inte för att just det gör denna vecka speciell, men hon sa det där man kan höra ibland: ”Jag har en hel del fördomar. Det är alltid bra att få dem punkterade”.

Visst låter det bra? Vidsynt och moget och med stor självinsikt. Problemet är bara att hela idén är kaputt.

Oftast visar det sig ju att de fördomar man har är alldeles sanna. Börjar man rota i dem punkteras de inte, tvärtom sväller de som väderballonger. Och då kan man inte låta bli att säga det där som verkar trångsynt, omoget och självgott: var det inte det jag visste?

Det är förstås ryssarna jag tänker på.

Det har varit några år nu när alla viftat bort det där med ryssarna. Inte så att vi blivit du och bror med dem, direkt. Torpeder bryter fortfarande på ryska i alla filmer och vi hånler överlägset när nyrika rysstanter med hårdlyfta ansikten trippar förbi, inslagna i guldkedjor och pälsverk. Men det där är mer på samma nivå som vi flinar åt fransmän och amerikaner. Den dreglande ryska björnen som står med ramarna redo att lappa till har varit ute.

Det har funnits massor med argument. Ryssland vill vända sig västerut.

Ryssland har släppt sina lydstater. Ryssland har ingen fungerande invasionsarmé kvar.

Om man tvekat lite och börjat ljuda ett ”men...” har man bara fått föraktfulla fnysningar och himlande ögon till svar. Det här, har man fått veta, är nya tider. Det här är tider när man ska sätta sig i ryska bolagsstyrelser och göra bizniz. Följa Bildt. Sälja ut statliga svenska företag till ryska oligarker. Köpa rysk gas. Ryssland är inget hot, det är en marknad. Att oroa sig, har det antytts, är lika storsvenskt mossigt som att putsa på Karl XII:s gamla kragstövlar.

Jojo.

Tjetjenien, Georgien och nu Estland. Och Polen. I Moskva skickar Putin ut sina tonåriga stormtrupper för att spöa diplomater. Poliserna, som ska skydda dem, stannar däremot hemma. De ägnar sig mest åt att slå Putinkritiker i skallen. Det mullras och hotas och utpressas med hjälp av just den bizniz alla varit så sugna på att göra sig beroende av.

Det börjar, med andra ord, bli som vanligt igen. Ryssen är tillbaka. Och ännu en fördom visade sig vara sann.

Var det inte det jag visste?

Johan Hakelius