Varför stannar samhället bara när ett virus härjar?
Världen har hållit andan i snart ett år. Lagt om sina vanor, tvångsbromsat ekonomin, prioriterat överlevnad och skyddat de svagaste. Vi har dragit ner på hälsovådliga evenemang och satt medborgarnas hälsa först.
Världen har visat att det går att ta globala hälsoutmaningar på allvar. Så varför är vi så selektiva i urvalet av kriser?
I Paris där jag har min vardag varnas det ofta för dålig luft. ”I morgon väntas en föroreningstopp. Stäng fönster. Välj kollektivtrafik före bilen. Barn och gamla uppmanas att stanna hemma”, är en återkommande uppmaning på stadens digitala informationsskyltar. Tunnelbanan brukar vara gratis de här dagarna. Ibland förbjuds fordon med udda eller jämn slutsiffra på registreringsskylten. Så kallad akut krishantering. Nästa vecka får alla köra bil igen.
Helvetet är redan här och det är de andra människorna, eller i alla fall deras färd till och från hemmet. Paris kommun har aviserat att tre av fyra parkeringsplatser ska bort de närmaste åren för att få folk att välja bort bilen. Men det går långsamt. Ringleden runt staden är ofta full av köer också under nuvarande utegångsförbud.
I veckan kom en FN-rapport som visar hur mänskligheten fortsatt är på väg mot katastrofen i full galopp. Om vi upprätthåller aktuell fart på utvecklingen passerar vi 3,2 graders global uppvärmning detta sekel, trots att pandemin tillfälligt bromsat in koldioxidtopparna. Utsläppen av växthusgaser håller på att styra oss mot avgrunden, men det är en avgrund med viss fördröjning på många håll, inte minst i västvärlden. De direkta luftföroreningarna skördar däremot människoliv på löpande band redan nu.
Ungefär en och en halv miljon människor har dött i covid-19 världen över sedan det första fallet rapporterades för snart ett år sedan. Hur många de hade varit om vi inte iakttagit restriktioner och låtit viruset härja fritt genom hela jordens befolkning? Det är en vansklig sifferexercis, men låt oss räkna med en global dödlighet någonstans mellan 0,2 och 0,6 procent, eller 15 till 50 miljoner människor. Kanske det dubbla om vårdplatser saknas.
Är det en tillräckligt allvarlig prognos för att stänga ner hela samhällen? Ja, utan tvekan, svarar de flesta: Vi kan inte stå och se på när gamla, sjuka och sköra dör av ett virus bara för att övriga ska få ha sin vardag och bekvämlighet intakt.
Varje år dör uppskattningsvis sju miljoner människor i förtid av dålig luft, enligt Världshälsoorganisationen. Nio av tio människor andas för övrigt varje dag in luft som innehåller högre halter av föroreningar än WHO:s rekommendationer. Dålig luft kapar globalt 1,8 år av ett genomsnittligt liv, enligt en studie från University of Chicago.
Grovt räknat har alltså 70 miljoner människor dött av föroreningar orsakade av mänsklig aktivitet de senaste tio åren. Men också de som inte dör får försämrad livskvalité av utsläpp från bland annat industrier och persontrafik.
Här pratar vi alltså inte ens om global uppvärmning eller risken med sargade ekosystem som en följd av växthuseffekten. Problemet med förorenad luft ligger inte framför mänskligheten som en kommande utmaning, det är en realitet sedan flera årtionden och klimatförnekare i just den här grenen existerar knappt. Dålig luft = kortare liv.
Så varför stannar samhället upp när ett virus härjar, men inte när människor år efter år dör i förtid av andra mänskliga aktiviteter?
Här är det svårt att inte bli konspiratorisk. Men låt oss konstatera att det är enklare och mer bekvämt att härleda hjärtinfarkt, stroke, lungcancer och kol – samtliga sjukdomar som orsakas av förorenad luft – till personliga hälsoval.
Det är i så fall hög tid att uppdatera listan: Rök mindre, rör på dig mer, ät mer varierad kost, sluta andas in luften där du bor.