Svensk storseger i Narva – tack vare snöovädret
Denna dag år 1700 hade den adertonårige Karl XII och ca 10 000 man ur den svenska armén marscherat i ilmarsch i flera dygn i regnblandad snö på dyiga vägar. De tvingades sova utomhus under den kalla novemberhimlen, deras kläder hann aldrig torka, brödet möglade. De var dödströtta då de sent på kvällen den 19 november nådde svenska Estlands östligaste gräns, Narva, där ett par tusen man svenska trupper hade omringats av en stor rysk styrka, ledd av Peter den store. Nu skulle Karl XII och hans karoliner komma till undsättning.
Karl lät skjuta dubbel svensk lösen, en hälsning till de inringade svenskarna, som svarade med raketbloss mot natthimlen. Ryssarna och de omringade svenskarna förstod att förstärkning hade anlänt, men ingen av dem visste hur stor styrkan var. Peter den store påminde sig nu plötsligt att han måste till Moskva för att möta en delegation från det Ottomanska riket. Han försvann österut. Turkarna kom fyra år senare.
Karl XII och karolinerna försökte sova där de satt och låg i dypölarna. Hela natten vräkte det ner snö och regn. Klockan sex på morgonen den 20 november gav kungen order om uppbrott. Lösen var: Med Guds hjälp! Karolinerna var ca 10 000 man, nära hälften av dem var utskrivna soldater från det svenska Finland. Ingen visste hur många ryssarna var kring Narva. Den svenska ledningen gissade på ca 60 000. I verkligheten var ryssarna 35 000 man plus minst lika många i trossen. Men ryssarna var utvilade, mätta och kunde sova i torra baracker.
Då de trötta, blöta och hungriga karolinerna reste sig denna novembermorgon kunde ingen av dem ana att de, innan kvällen var inne, skulle ha utfört en av den svenska krigshistoriens mest legendariska och mytomspunna bragder, än mindre kunde de ana att skalder i flera länder skulle komma att hylla dem på många språk, skålar skulle utbringas, kanoner skjuta salut och människor hurra för dem i hela det svenska riket.
Varje man hade fått tjugofyra skott till musköterna. Karolinerna stannade niohundra meter från den ryska befästningslinjen där de intog slagordning. Befälhavare var generalen Carl Gustaf Rehnskiöld. Eftersom ryssarna var avstängda av Narvafloden i öster var Rehnskiölds plan att anfalla med två kolonner mot centrum av belägringsvallen. Där skulle den ryska linjen rullas upp åt två håll.
Karl XII befann sig med drabanterna i spetsen för en grupp finnar och dalkarlar ledda av Magnus Stenbock. Vid tiotiden på morgonen hade svenskarna nått fram till sluttningarna av Hermannsberget, som genast togs i besittning. Kanoner placerades på höjden.
Klockan två var alla redo för anfallet. Av med kappor och ränslar. Två raketer sköts upp. Det svenska artilleriet öppnade eld. Anfallet inleddes, trupperna ryckte framåt. Just då kom en häftig väderleksförändring. Svartblåa moln täckte himlen och en hård snöstorm bröt ut, svenskarna fick stormen i ryggen. Skyddade av snön som piskade de ryska spejarna i ögonen forcerade karolinerna sin framryckning. Ryssarna, som inte såg de anfallande soldaterna längre, sköt i blindo av sina bössor. Då karolinerna var bara trettio meter från den ryska linjen sköt de av sina musköter, ryckte upp sina värjor och högg in på fienden med blanka vapen. De ryska trupperna kom i oordning och började fly åt alla håll. Många försökte ta sig över floden på den enda bro som fanns, men bron störtade under tyngden och hundratals soldater drunknade.
Magnus Stenbock med dalkarlar och finnar i spetsen bröt först igenom centern på den ryska försvarsvallen där massan av den ryska armén flydde eller blev nedmejad. Ryssarnas befälhavare, hertig du Croy från dagens Belgien, kapitulerade med hela sin stab. Karl XII red då så fort han kunde åt det hållet. På vägen kom han ner i en gyttjegrav och skulle ha omkommit om inte några finska soldater dragit upp honom. Den ena stöveln blev kvar i leran. Det blev hårda närstrider med ryska elitsoldater.
Under tiden trängde huvuddelen av den svenska armén in i ryssarnas läger där de uthungrade soldaterna inte kunde motstå frestelsen och kastade sig över de väldiga mat-, öl- och vodkaförråden. Många blev berusade och började av misstag skjuta på sina egna.
Ryssarna var så många att inte alla kunde tas till fångar, flera tusen enkla soldater avväpnades och tilläts avtåga, medan allt högre befäl fördes bort, bland dem ett stort antal ryska generaler och många utländska officerare i rysk tjänst. Fångarna fördes senare över till Visingsö.
Krigsbytet blev enormt: 230 fanor och 6 pukor, 180 kanoner. Hela tsarens fältkassa, hundratals tält, 24 000 gevär och stora mängder ammunition, mat och hästfoder.
På den svenska sidan stupade ca 700 man och 1 200 sårades. Historikerna uppskattar den ryska förlusten till ca 15 000 man. Slaget vanns tack vare Rehnskiölds kloka ledning och med stark hjälp av snöstormen. Kungen var med överallt och var en av de första som sprang upp på den ryska vallen. På kvällen, berättas det, att då han tog av sig halsduken ska en muskötkula ha ramlat i marken. En kula som fastnat i halsduken men inte nuddat halsen.