FRA tänder lågan till heta kärleksbrev
Eftermiddag, solsken och sömnigt lågt blodsocker. Det naturliga vore att lägga sig ned på parkbänken. Men inte gör jag det. Det skulle bara frambringa Sigge Fürsts spöke, med petande batong och hur-var-det-här-då-myndighet.
I stället börjar jag tänka på biljetter.
Inte sådana man får skriva ut själv när man flyger ”biljettlöst”. Inte sådana man hämtar på närmaste ATG-ombud. Utan biljetter som älskande par skickar till varandra, tre gånger om dagen, i gamla romaner. Små, innerliga utrop. För korta för att kallas brev. För poängfulla för att kallas vykort.
Lappar, hette det väl i plugget. Jag tänker på lappar.
Och det slår mig att det här med FRA kanske gör att biljetterna kommer tillbaka. Inga fler mejl, sms, mms, pms och allt vad det heter. Riktiga, skrivna lappar. Och då är det faktiskt enklare att skriva med penna än med dator. Så tillbaks till pennan också.
Men om det nu handlar om kärlek, vill man ju att det ska vara fint. Och det blir finare med riktig reservoarpenna. Eller till och med stift och bläckhorn. Så varför inte? Stuvar man undan datorn finns det ju plats på skrivbordet.
Man vill bära biljetterna på sig, så ingen tjuvläser dem. Fickor är för enkelt. Första stället de tittar. Man skulle ha sidenrock med stora manschetter, som de hade när de skickade biljetter förr. I sådana ärmar finns plats för både biljetter och näsduk.
Det blir bra.
Vem ska leverera biljetterna? Kan man övertala Posten, även om brevutdelning strider mot affärsplan-en? Biljetter är ju något annat. Men turerna måste vara täta, flera om dagen, om det ska funka. Det blir mycket bilåkande. Klimatet, ni vet. Men hästar då? Sådana där springare som alltid är ”löddriga”? Terränggående, snabba och fossillösa.
Smart.
Fast Posten. Många biljetter kommer att levereras till fel adress. Och då blir man jagad av en svartsjuk buse på stan och polisen.
Ja, bäst att kunna försvara sig själv. En värja! Duell-er kräver inga åklagare, som det är brist på. Och nu när vi inte har ett försvar längre kan en egen värja…
”Hur var det här då?”
Jag slår upp ögonen, men ingen Sigge Fürst. Bara en anka, som muttrar i näbben, nere vid dammen. Jag blinkar mot solen och känner efter.
Jo. Jag har nog blivit en aning mer positiv till det här med avlyssning.