”Döden håller mig i handen”

Ingela Agardh om sin obotliga cancer, mötet med Gud – och den nya boken

Det finns ingen fruktan i blicken, inget darr på rösten när hon säger:

– Döden håller mig i handen. Men jag är inte rädd för att dö. Jag har, faktiskt, inte någon stor vilja att leva vidare, jag har strävat nog, försonat mig med mitt öde.

Ingela Agardh, 59, känd och uppskattad tv-profil sedan flera decennier, vet att hennes dagar är räknade. Hon är fånge i sin cancer.

Sommaren 1987 fick Ingela Agardh bröstcancer. Hon var programledare på Aktuellt, reste sig upp mitt i arbetspasset och meddelade arbetskamraterna: ”Jag är borta en stund, jag ska till Radiumhemmet, jag har cancer.”

– Då trodde jag att cancer är något man behandlas och opereras för, sedan blir man frisk. Det var först efteråt som jag läste att man faktiskt kan dö av bröstcancer, att den kan komma tillbaka. Nu är det precis så och jag kan inte göra någonting åt det.

Det förstår jag. Men inte din längtan efter att dö. Du har ju Veijo, en gemensam dotter, Charlotte – det finns väl mycket kvar att leva för?

– Jag vet inte varför jag tycker att jag är nöjd. Vi har ju en föreställning om att vi människor ska vara lyckade, vi ska vara vackra, leva till hundratre. Livet går inte ut på det. Jag vet en pappa som hade två handikappade barn. Hans ena son dog vid 18 års ålder och han sa: ”hans hjärta slog ett helt liv.” Så är det, livet är så länge vi lever det. När jag fick beskedet om att min cancer hade spritt sig, att den kan fälla mig när som helst nu, berättade jag ärligt för min dotter. ”Nu dör jag och det gör mig ingenting ...”

Vad sa din dotter?

– Hennes svar var litet fascinerande: ”Mamma, det är bra att du tycker så.” Jag tror att det i hennes reaktion ryms ett mått av känslan ”vad skönt att du inte känner rädsla” och att det också inte längre är hennes bekymmer, det fixar mamma. Men jag tror att när dagen infinner sig kommer hon att inse att döden är en större händelse än vad hon tror i dag. Och så kommer hon att inse betydelsen av det jag tjatat om – att hälsokontrollera brösten.

Vad säger din man Veijo som du levt med i 30 år?

– Han har länge levt i dödens närhet, själv drabbad av cancer, diabetes, blodproppar, stroke. Det är ett under att han lever. Vi har haft en styrka i att vi varit sjuka båda två, den som har varit starkast har tagit ansvaret för den andre. Det är vår dotter som haft det svårast. Att alltid leva med en förälder som är döende, hur kul är det?

Du trodde du var frisk från cancern efter behandlingen 1987. Du förlorade en ”tårtbit” av ditt ena bröst. Vad hände sedan?

– Jag har en ärftlig cancer. Min mormor och min mamma dog i sjukdomen, nu står jag på tur. I februari 2000, just när jag sagt upp mig på Sveriges Television och börjat det egna företagarlivet, hittade jag en ny knöl i högra bröstet. Det var en ny sorts cancer, aggressivare. Det var risk för att den skulle sprida sig och därför opererades hela bröstet bort. Jag friskförklarades, igen, och fick leva i den tron i fem år.

Hur förstod du att du var sjuk igen?

– För två år sedan blev jag allt oftare trött och matt. En ny undersökning visade att jag hade vatten i lungsäckarna och att cancern spritt sig till buken och bukhålan. Det finns ingen bot, det är bara en fråga hur länge man kan hålla sjukdomen i schack. Jag går nu på cellgifter. Det finns en variant som slutat verka, nu prövar jag en andra. När ingen variant funkar längre är det kört.

Varför slutade du på tv?

– Många skäl. Jag hade en depression, det var struligt hemma, min dotter blev mobbad i skolan, på SVT började nya chefer. Jag resonerade så här: jag har 15 år kvar, ska jag orka med att säga samma saker på samma möten och höra samma repliker? Nej, det var inte lika roligt längre. Men åren i tv var underbara, det man gjorde märktes och gav trevliga fördelar. Men i dag är jag nöjd med att slippa större uppmärksamhet. Förresten är mitt hår numera tunt och helgrått, ingen känner igen mig. Jag mår bättre av de cellgifter jag tar nu mot tidigare. Då mådde jag uselt och fick använda peruk, nu har jag i alla fall egen hårväxt. Fast jag saknar mitt gamla, fina hår.

Saknar du tv-livet?

– Det var roligt att vara journalist, att ställa frågor, vara med när det händer. Jag var, som många andra, väldigt egotrippad och en gång sa min man något klokt: ”Ingela, det är inte vetenskapligt bevisat men det är möjligt att du inte är centrum i universum.” Det är ett jobb som slukar en. Så småningom fick jag mer distans till mig själv.

Varför har du skrivit boken ”Den största nyheten”?

– Jag blev ombedd. Och nu har jag skrivit, min första och sista bok. Förläggaren Inger Lundin hörde talas om att jag blivit kristen. Jag är ju resande evangelist nu för tiden. Hon lyssnade på ett av mina föredrag och undrade om jag ville skriva en bok om min resa till Gud. Jag blev jättesmickrad men ångrade mig nästan. Jag har varit talande journalist i 30 år – men att skriva, det är svårt. Jag känner mig halvnöjd med resultatet.

Hur mötte du Gud?

– Jag hade en period i livet när jag letade efter Gud mer intensivt. Jag har gått in och ur kyrkan och inte riktigt vetat vad jag letade efter. Jag gjorde det bland män, i familjen, i jobbet. Vi hade en enda person i tv-huset som vågade tala om Gud fast många som jobbar där är kristna. Vi drack kaffe och han sa: ”Ingela, Gud omsluter dig på alla sidor.” Det lät väldigt osannolikt då. En kväll låg jag och läste Nya testamentet. Och då flyttar Jesus in. En röst inom mig sa: Du behöver inte förstå. Men som de flesta journalister vill jag förstå. Kan man förklara min frälsning? Inga ljussken, inga änglar, det var bara en stark röst i hjärtat. Jag var omtumlad och tänkte – är detta bara en medelålderns kvinna i depression, ett försök att hitta rättvisa i livet? Det var det inte. Nu vet jag att Gud finns.

Är det din gudstro som gör att du inte känner rädsla för döden?

– Ja, det spelar in. När jag tänker på min egen död ser jag en hand räckas ut på andra sidan floden. Om det nu är en flod, men så ser jag bilden framför mig.

Vad tror du händer efter döden?

– Ingen aning. Men jag kan inte tänka mig något värre än en mänsklig oändlighet, ett paradis in i någon slags evighet . Men jag tror att vi, på något sätt, lever vidare som individer. Inte i kjolar och kostymer men som en droppe, en ande.

Finns det verkligen inget som du vill göra mer i ditt liv?

– Nej. Vi kan till exempel inte resa mer, min man orkar inte, vi lever begränsade liv. Senast vi flög någonstans, för längesen, fick Veijo en blodpropp i benet. Vi är nog nöjda, båda två. Vi kan skratta åt vår situation. Veijo sa nyligen vid frukostbordet: ”Jag undrar vem av oss två som vinner spurten ...”

Hur ska du ha det när du dör?

– En kyrklig begravning, det har jag bestämt. Men hur det ska gå till i övrigt bryr jag mig inte om, hur prylar och ägodelar ska fördelas eller om jag kremeras och vilar i minneslund. Nä. Men jag vill nånstans där jag får veta hur det går för mina kära, barnbarn och så där. Då brukar min dotter säga: ”Så nyfiken som du är kommer du att ta reda på det i alla fall. ”

av Ken Olofsson