Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Tore, Tor

"Jag hoppas att döden dröjer"

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-02-18

Lennart Nilsson, 83, om att bli pappa, om hur livet ska levas och om sitt nya stora fotoprojekt

HÄRLIGT ATT LEVA Vid 83 års ålder är fotografen Lennart Nilsson i full verksamhet, här på Karolinska institutet i Solna. Den 28 februari presenteras hans nya praktverk "Livet", en 300 sidors resa genom människokroppen. "Det är härligt att leva och kunna arbeta", säger han. Det här är jag

Lennart Nilsson skulle bli pappa, för första och enda gången.

- Jag vill att du är med på förlossningen, sa läkaren.

Det var han. Men Nilsson tappade fattningen när miraklet inträffade.

Fotografen, vars bilder om fortplantningen och livets uppkomst berört människor över hela världen, blev så upphetsad när han själv blev pappa att han inte förrän efter en lång stund fick klart för sig om det var en flicka eller pojke.

- Jag hade inte en susning. Mina ögon såg men jag kunde inte sortera begreppen, jag var för omtumlad, erkänner Lennart Nilsson.

Det var 1953.

Sedan dess har hans bok "Ett barn blir till" tryckts i 60 miljoner exemplar och är den mest spridda fotoboken någonsin.

Nu, vid 83 års ålder, kommer Lennart Nilssons nya praktverk, "Livet", 300 sidors resa genom människokroppen, en unik skildring av vårt inre universum. Medförfattare är Hans Wigzell, världsledande forskare inom immunologi.

- Jag är nyfiken. Det är därför jag håller på. Du vet, det finns så mycket kvar att göra " tjiiing, haha. Det är härligt att leva och kunna arbeta, utropar han, sprudlande av energi.

Lennart Nilsson är mannen för vilken det inte finns några gränser. Frustande som en stridshingst talar han om nya projekt, om att i bilder berätta om livets mysterier.

- Virus. Nu håller jag på med virus. En vanlig lungcell som får virus i sig är det farligaste som finns. Det finns inget värre för en mänsklig lungcell än att få fågelinfluensan, jag läste en rapport för några veckor sedan.

- Tänk, livet och döden ser likadana ut " Jag glömmer aldrig när jag första gången såg i mikroskopet hur spermien träffade ägget, hur ägget började rotera motsols som en planet, som det alltid gör, åtta varv per minut har forskarna sagt. När ett virus går in i cellen ser det ut just så. Ja, så märkligt är det.

Du fick en son, Kjell. Hur var det?

- Omtumlande, konstigt. En stor upplevelse. Stor. Mäktig.

Där din son föddes, på Sabbatsberg, var du redan två år tidigare och tittade på foster i formalin...

- Javisst. Vi gjorde ett reportage, Kalle Hillgren och jag. På en hylla stod några glasburkar med foster. Jag frågade läkarna om jag fick låna hem dem. Läkarna sa ja. Jag ville att folk skulle få se.

Det blev bilder som kablades över hela världen. Så tidigt var vi utvecklade, visade Lennart Nilssons bilder och de blev upptakten till en intensiv abortdebatt i USA.

Har du försökt att få din son att välja dina fotspår?

- Aldrig. Och det är inget jag vill tala om. Det är privat. Och jag vill helst inte tala om mig själv heller, det känns bara obekvämt och obehagligt. Jag vill vara som Cartier-Bresson och Irving Penn, två världsfotografer. De har aldrig blivit fotograferade själva.

Hade du velat ha fler barn?

- Nu blev det ett och det är jag glad för. Jag har väl jobbat alldeles för mycket för att ha en stor barnskara. Det är bra som det blev.

När Lennart Nilsson får tala om sina projekt flödar orden. Om sig själv är han dunkel, fåordig. Han flyr till bokhyllan eller talar om sina medarbetare.

- Tjiing, haha " nu ska jag iväg och fotografera nya virus. Du vet väl att det mesta kommer från djuren? Aids kom från aporna, spanska sjukan lär vara från grisar. Människans kärlek till djuren har sitt pris.

Har du själv haft djur?

- En hund för länge sen. Men jag minns när jag jobbade i Hongkong en gång. I plåtskjulskvarteren. Där bodde barnen med grisarna, pussade dem godnatt. Så kom hongkonginfluensan, jag fick den själv.

Varför blev du fotograf?

- Pappa. Jag fick en kamera när jag var elva. Jag fotograferade gullregn och undrade hur de såg ut inuti. När jag var 17 köpte jag ett mikroskop. Jag fotograferade plankton i Vällingby. Och sen hur vattenloppor föddes, jag fotograferade embryon i djurens kropp. Det var fantastiskt. Jag tog kontakt med en professor i mikrobiologi, sen blev det bilder i Se och kontakter med vetenskapsmän och forskare. Det var så det började.

- Pappa var lite uppfinnare också, han skruvade ihop en av Sveriges första radiomottagare. Tre veckor innan han dog ringde han och frågade: "Vad har du på gång?" Han blev 96 och ett halvt.

Din senaste bok är en resa genom människokroppen. Du är ju nästan lika mycket vetenskapsman...

- På 60-talet ville jag läsa medicin, ville ta grunderna, det skulle ta sex år. Professor Axel Ingelman-Sundberg protesterade - "du har ju oss, vi är bäst " och du är bäst på att fotografera". Så blev det, men jag hade aldrig blivit vad jag blev utan Gillis Häägg, Lars Hamberger och Jan Lindberg.

Du har trängt längre in i livets mitt än någon annan fotograf i historien. Du har fotograferat kända svenskar i poser och miljöer som ingen annan. Vad har du som ingen annan har?

- Haha, det är inget märkvärdigt med mig. Tålamod är en egenskap jag har. Tålamod och förmåga att skapa förtroende. Jag minns när jag ville ta bilder av Birgit Nilsson i "Electra" på Operan. Jag ville stå precis rakt framför henne när hon sjöng. Allt var svart. Jag använde infraröd film. Jag tjatade att få göra det där jobbet, Operachefen gav med sig men sa att "det blir ju världens skandal om dina flashar går ut i salongen". Men det gjorde de inte, jag klarade hem jobbet, you see " Allting går, om man bara vill och vågar försöka.

Du lever i ditt andra äktenskap, med Catharina?

- Vi träffades på Bonniers när jag gjorde en bok där. En förtjusande kvinna som jag uppvaktade med parfym och några middagar. Så blev det vi. Och vi står fortfarande ut med varandra.

Vad är kärlek för dig?

- Att vara nära någon, känna gemenskap och värme. Det har vi nog alla behov av. Att se på någon som man tycker mycket om är som att se på sig själv, så tror jag kärlek uppstår.

Tror du på Gud?

- Kanske inte på samma sätt som pappa och farmor. När jag var hos farmor på somrarna fick jag lyssna på hennes bibelläsning. Det finns en sorts skapelsekraft, det är min övertygelse. Saker sker som vi inte vet varför de sker. En sorts kraft finns...ja. Men jag behöver fundera mer på svaret.

Du har varit nära döden?

- Ja. Jag var fyra, fem år och fick vara med på en fisketur när vi bodde i Mariefred. Jag hamnade under vattnet flera gånger. Enligt omgivningen visade jag aldrig någon rädsla fast jag tydligen var riktigt illa ute. Det jag minns är att jag såg fantastiska bubblor och sprakande färger.

Fruktar du döden?

- Den drabbar ju oss alla. I ett svepelektronmikroskop har jag skildrat en hjärtinfarkt i 20 000 gångers förstoring, så det vet jag hur det ser ut. Jag är ju 83 " men tjiiing, haha, jag tänker inte på det. Jag har fullt upp att göra. Jag hinner inte tänka på eller prata om döden, den kommer ändå en dag. Jag hoppas det dröjer.

Det här är jag...

Så tycker jag om...

Ken Olofsson