Clinton mot Vita huset

Per Bjurman

Obama behöver hennes röster i höst

NEW YORK. – Yes, we can, dundrade Hillary Clinton under sitt avskedstal i Washington i går.

Tydligare än så, med rivalens eget klassiska stridsrop, kunde hennes helhjärtade stöd till Barack Obama inte ha uttryckts.

Erbjuds hon vicepresidentkandidaturen som tack?

Det som började i ett förlamande iskallt Iowa vid nyår tog alltså slut i ett ångande hett och fuktigt Washington strax före midsommar.

I teknisk mening har Hillary Clinton, 60, visserligen bara suspenderat sin kampanj, vilket innebär att hon kan återuppta den om hon vill, men kampanjledningen försäkrar att det bara är en formalitet; endast så kan man lösa de rätt vidlyftiga lån kampanjen flera gånger tvingats ta, inte minst ur kandidatens egen djupa ficka.

Och alla som hörde det lysande halvtimmestal hon höll inför några tusentals uppgivna supportrar i National Building-museet i huvudstaden kan vidimera trovärdigheten i det löftet.

Slöt upp bakom Barack

Det rekordlånga, bitvis svårt infekterade demokratiska primärvalet är verkligen över nu.

Hillary Clinton inte bara erkände sig besegrad.

Hon slöt upp bakom sin bittra rival från det senaste halvåret och såg till att den reguljära valrörelsen sattes i rullning.

– Jag ger Barack Obama mitt offentliga stöd och ställer mig vid hans sida, sa hon så tydligt att inte ens de mest konspiratoriskt lagda kommentatorerna på amerikansk tv kunde misstolka budskapet.

Anhängarna, flera så förkrossade att de fick torka tårar från kinderna, tycktes först ha svårt att acceptera faktum. Men sedan Clinton uppmanat dem att jobba lika hårt och hängivet för Obama som de gjort för henne vändes sorgen till försiktig entusiasm.

Tog över slogan

Sedan tog hon, i ett stycke om tvivlen över huruvida det verkligen går att få en afro-amerikansk man vald till president i USA, över motståndarens egen slogan.

– Jag säger som Barack Obama: Yes, we can.

Då exploderade lokalen i ren eufori.

Räkna kallt med att Barack Obama och hans strateger la märke till det – och nu börjat fundera över om det verkligen är möjligt att INTE erbjuda Clinton vicepresidentkandidaturen.

Om hon kan generera sådan hänförelse och passion

i nederlagets stund, vad ska hon då inte kunna åstadkomma som del av en kampanj i medvind?

Det är dessutom ett faktum att 18 miljoner demokrater röstade på henne, med acklamation – och att många av dem bor i delstater som troligen får vågmästarroll i höst; Michigan, Ohio, Pennsylvania, Wisconsin, Missouri, Minnesota och Nevada.

De väljarna behöver Obama om han ska kunna slå McCain.

Så vad talar emot Clinton som så kallad ”running mate”?

Ingenting, i dagsläget.

Det dröjer dock innan Obama behöver ta beslut om vem han ska ha vid sin sida i höstens garanterat smutsiga strider och tills vidare lovar Clinton att jobba ”hjärtat ur mig” för att säkra en republikansk förlust i november.

Gör hon det med samma lidelse och skicklighet som hon kampanjat de sista två månaderna kommer hon inte bara att hela det demokratiska partiet efter den familjekonflikt primärvalet utgjort.

Hon gör i så fall också livet riktigt surt för den republikanska motståndarsidan.

Så har det ju nämligen sett ut, vilket ett flertal frustrerade beundrare noterat: det var först under andra halvan av maratonloppet Clinton fick riktig spänst i sin kampanj.

Var för självsäker

I Iowa var hon så självsäker att hon aldrig märkte vilken magnifik motståndare som jagade ikapp henne bakifrån. Sedan svarade hon visserligen för en mäktig comeback i New Hampshire, men innan livsviktiga ”Super Tuesday” hamnade Clinton-kampanjen i en ny svacka. Och därefter befann hon sig i princip i radioskugga tills hon vann Ohio i början av mars,

Den senfärdigheten kostade henne troligen nomineringen.

Men nu är det alltså inte omöjligt att Hillary Clinton kommer till Vita huset ändå.