Prins Harry – från festprisse till krigshjälte

Stefan Holm

Harry flydde livet som prins till kriget i Afghanistan – och hittade hem

LONDON. Prinstiteln fick han med födseln, påtvingad som en barnsjukdom.

Det dröjde 23 år innan Harry hittade en roll som verkligen betydde något.

Från sökande, stökande festprisse till firad krigshjälte.

Under elva veckor i Afghanistan skedde förvandlingen.

– Det är förmodligen den lyckligaste tiden i mitt liv, säger prins Harry.

änk om han i stället hetat Harry Taylor och kommit från någon by i Suffolk. Då hade bara de närmast sörjande brytt sig om att han rökt marijuana, gått på maskerad i nazistuniform, snortat vodka och lämnat krogen på vingliga ben.

Det finns nätter då han har legat sömnlös och önskat att han varit en helt vanligt kille. Det är han inte, Henry Charles Albert David Mountbatten-Windsor.

Sedan födseln den där septembereftermiddagen 1984 har han levt sitt liv i offentlighetens ljus. Paparazzifotograferna har tvingat in honom i ett ”Big brother”-hus så att världens alla medborgare har kunnat titta på.

Otrohetsskandal

Varje felsteg har slutat med rubriker. ”Harry cheats on Chelsy.” Det var så den löd, rubriken i News of the World den 3 april 2005. Han var bara 20 år när han första gången pekades ut i en otrohetsskandal. Harry var på semester i schweiziska Klosters när han träffade en 17-årig svenska vid namn Alexia Bergström, vars bild dominerade förstasidan. Det var, vilket tidningen inte var sen att påpeka, världsexklusivt. Så kallade vänner citerades.

– Vi såg direkt att Harry var väldigt intresserad.

Det var natten till en torsdag. Enligt News of the World slutade den på Harrys svit på Walserhof Hotel. Enligt Alexia var det inte alls så. De hade bara pratat och hon hade träffat både Harry och hans vänner.

På brittiska tidningsredaktioner kan det tolkas som gruppsex.

Chelsy, hon som har blivit bedragen av framför allt brittiska tabloider så många gånger, heter Davy i efternamn. Hon befann sig vid tidpunkten i Kapstaden, Sydafrika, där hon studerade. Hon föddes i Zimbabwe och har varit tillsammans med Harry sedan 2004.

– Alla lögner som har gått i tryck om mig och min familj gör mig arg, säger hon.

Om Chelsy Davy reagerar med ilska är det svårt att sätta ord på de känslor prins Harry har för pressen, speciellt fotografer. Hat? Förmodligen är det starkare än så. Minns du den 31 augusti 1997? Harry gör det definitivt.

Fick gästerna att gråta

Det var då hans mor, prinsessan Diana, mötte döden i Pont d’Alma-tunneln i Paris. Hon var där med pojkvännen Dodi Al-Fayed när chauffören Henri Paul tappade kontrollen över den hyrda Mercedesen. Det hände när han försökte köra ifrån jagande paparazzifotografer. I det avseende drev de henne in i döden.

Diana dödförklaras två timmar efter ankomsten till Pitié-Salpétrière-sjukhuset, vid femtiden på morgonen. Då låg Harry och sov på Balmoral Castle, drottningens slott i Skottland. Han var tolv år när han fick dödsbudet.

Harry var mammas pojke. Den som inte förstod det då, insåg det förra året. Vid en minneshögtid på Guards Chapel vid Wellington Barracks i London fick han många av de 500 gästerna att börja gråta.

Sörjde sin mor

Han tittade upp i taket, som om han sökte kontakt med sin mor. Sedan talade han, med hjärtat. Han och William saknade henne, hennes skratt och godnattpussar.

– Hon kommer, sa Harry, alltid att bli ihågkommen för sitt fantastiska offentliga arbete. Men bakom medialjuset, för oss, två kärleksfulla barn, var hon helt enkelt världens bästa mamma.

Tio år tidigare tvingades han, ett barn, sörja sin mor inför rekordstor publik. 2,5 miljarder tv-tittare följde begravningen i Westminster Abbey. På kistan, nedstucket i ett arrangemang med vita rosor, fanns ett brev. ”Mummy.” Det var Harrys sista hälsning till sin

mor. Plötsligt fanns hon inte mer.

Två dagar efter jordfästningen vädjade pappa Charles till medierna. Han ville att hans söner skulle få vara ifred, så att tragedin inte skulle upprepas. Han talade inför döva öron.

Harry tvingades fortsätta leva sitt liv bland blixtar och rubriker.

För några år sedan kunde han läsa om ett rykte som sa att han var son till Dianas förre älskare James Hewitt. Harry har svarat på sitt sätt och under sina nattliga äventyr bråkat med fotografer som häckat utanför de nattklubbar han har besökt.

Kriget blev en frizon

Bevakningen har inte hindrat partyprinsen från att återvända till krogarna. Förmodligen har han insett hur det är, att han med tanke på tronföljden bara kan bli kung i baren. Pappa Charles ska ju ta över efter farmor Elizabeth och sedan är det storebror Williams tur.

Harry, med sin påtvingade titel, hade länge sökt en identitet och en frizon och den låg inte vid Thurloe Street i South Kensington, på favoritklubben Boujis. Han skulle hitta den i i Afghanistan. Människor brukar fly krig. Harry gjorde tvärtom, flydde till ett krig för att få en bättre vardag. Han var inte rädd för att dö. Krigstjänstgöringen var snarare ett sätt att börja leva. För första gången i sitt liv var han en i mängden, fri från medierna, fri från titeln.

”En vändpunkt”

Han kom dit i mitten av december och njöt i en miljö där många andra bara känner skräck.

– Att bära samma uniform som tusentals andra ger mig möjligheten att för en gångs skull få vara en vanlig människa. Det är viktigt för mig, det kan bli en vändpunkt.

– Vid fronten finns det andra saker att oroa sig över än att ”Åh, titta vem som är här”. Jag trivs verkligen i armén. Den har så mycket att erbjuda. Här är jag en plutonchef, inte prins Harry. Jag har inte duschat på fyra dagar, inte tvättat kläderna på en vecka och det känns helt normalt, sa Harry, som i maj 2005 inledde utbildningen på kadettskolan i Sandhurst.

De brittiska tidningar som kände till hans avresa och stationering hade skrivit på avtal om tystnadsplikt, och valde att inte bryta det. Intervjuer och bilder publicerades inte förrän efter hemkomsten.

– Det förvånade mig. Jag hatar att säga det, men jag är väldigt tacksam för att brittiska medierna kunde hålla käften.

Hyllad i England

Prinsen hann tillbringa 77 dagar i Helmand-provinsen innan hans identitet röjdes. Harry skickades hem, medveten om att han annars skulle bli talibanernas stora mål. Han åkte iväg som en partyprins, kom hem som en krigshjälte.

Gordon Brown tog ton i den hyllningskör som inte har tystnat än.

– Hela Storbritannien ska vara stolt över hans insats, sa premiärministern.

Prins Harry har fått sin upprättelse, och det krävdes inga paparazzifotografer för att föreviga den. Väl hemma sökte han upp flickvännen Chelsy Davy. De har strulat som många andra unga par, men Harry verkar nu veta vad han vill. Chelsy likaså, som tog ledigt från sina juridikstudier på universitetet i Leeds för att vara med prinsen.

Häromkvällen åkte de hem till Harrys vän Mark Dyer, som fyllde 42 år. Prinsen var nykter på fotografernas bilder, trots att klockan var fyra på morgonen när paret lämnade festen.

Förmodligen har Harry fått nya perspektiv på livet. Inte prinsen, utan krigshjälten med samma namn.

Vid en ceremoni om några veckor väntar befordran. Han kommer att vara stolt då, löjtnant Harry.