– Det är andra bombvågen i dag
Publicerad 2012-04-15
Aftonbladet såg hur granaterna regnade över Homs
WADI KHALED. Här bombar president Assad sönder FN:s fredsplan.
Samtidigt som den internationella observatörsstyrkan är på väg till Damaskus, ser vi med egna ögon hur nya granater regnar över Homs.
– Det är andra vågen i dag, säger Ahmed, 63, som på nätterna smugglar flyktingar över den libanesiska gränsen.
Det skulle kunna vara en bedårande syn. En glittrande sjö i solskenet och ett grönskande slättlandskap i alla väderstreck. Bortom vattnet sträcker siluetterna av en stad upp sig.
Men vyn bryts av en rökpelare. Ett dovt, metalliskt muller ekar mot bergen igen och igen och igen.
Staden där nere är Homs och de dova knallarna är ljudet av hur president Bashar al-Assad ignorerar omvärldens påtryckningar.
Hans styrkor fortsätter sina bombningar trots alla löften om eldupphör.
Hus blir ruiner
Samma dag som de första sex delegaterna ur FN:s 30 man starka observationsstyrka ska landa i Syrien förvandlas nya hus i Homs till ruiner inför våra ögon.
Den tjocka mörka röken sprider ut sig och lägger sig som ett täcke över delar av staden.
Några minuter av tystnad och sedan börjar det igen.
Rapporter kommer om att det är sex olika områden som beskjuts, men det är omöjligt att verifiera.
Att FN nu skickar in 30 personer som ska bevaka hela Syrien, har nästan blivit ett skämt bland dem som har flytt landet.
– Vad kan de se, om de är i Homs kan Assad bomba Daraa och när de är i Daraa kan han bomba Homs, säger 27-åriga flyktingen Rouba Ahmad.
Från taket vi står på, vid gränsen mellan Libanon och Syrien, skulle Kofi Annan själv kunna stå och se hur hans fredsplan sprängs i bitar.
Startklara stridsvagnar
Genom att följa en bilkaravan i ett bröllopsfölje har vi lyckats smita igenom militärens övervakningsposter. I den här regionen vill den libanesiska regimen helst inte ha några journalister – och den syriska vill det definitivt inte.
Längs gränsen ser vi flera Assads stridsvagnar stå färdiga att ge eld.
Så sent som i tisdags sköt trupperna över gränsen och dödade en libanesisk fotograf.
Det här är den första anhalten för hundratals flyktingar som lyckats ta sig över gränsen. De flesta kommer till fots, utan några andra tillhörigheter än kläderna de har på sig.
I ett av de sista husen mot gränsen har vi stämt träff med Ahmed. Han heter egentligen någonting annat, men kan inte uppge sitt riktiga namn. Hans skäl är goda. Flera gånger i veckan beger han sig igenom den tungt minerade dalen in i hemlandet. I skydd av mörkret tar han sig förbi stridsvagnarna som belägrar Homs och vid stadsgränsen hämtar han upp nya familjer på flykt.
– I natt tog jag med mig två unga flickor, de var 12 och femton år gamla.
Vet inte om sönerna lever
Ahmed berättar att flera av flickornas familjemedlemmar hade dödats inför deras ögon.
– De är oskadda, men svårt chockade, säger han kort.
Själv har Ahmed sina två tonårssöner kvar inne i landet. Han vet inte var de befinner sig, eller om de ens lever.
– Jag ber till gud att de är vid liv, men varje explosion där borta hugger i mitt hjärta och jag tänker att det kanske var deras tur nu, säger han.