Vi andra, de ängsliga, gillar bara olika ibland

Olivia Svenson

Vi gillar olika. Ibland.

När vi, den stora ängsliga massan, själva får bestämma vad vi menar med olika. Bestämma vilka fack vi ska finnas i. Och vilka regler vi ska följa.

helskärm

Vi ska till exempel älska oss själva, fast helst inte säga högt om vi verkligen känner att vi gjort något riktigt jävla skitbra.

Vi ska inte vilja gå ner i vikt, även om vi vill gå ner i vikt. Vi ska klä oss ungefär som Elin Kling och Sofi

Fahrman gör just nu, fast förstås utan att det ser ansträngt ut. (Vi kan inte bara komma gående i ett par bootcut-jeans, om det inte blivit okejat av

någon kreddig person först.)

Vi får gärna prata om våra svarta själar, fast inte må dåligt och få ett psykbryt på riktigt så att någon behöver se.

Vi ska inte vara romanförfattare och samtidigt dansa i tv på bästa sändningstid. Vi ska inte visa att vi tar åt oss, inte visa att vi blir kränkta. För guds skull inte säga att vi blir kränkta. Bara rycka på axeln lite coolt och på sin höjd skriva ett sarkastiskt blogginlägg ut i den ansvarsfria cyberrymden.

När jag flyttade till Stockholm för fem år sedan fick jag en chans att starta om.

Ny stad, nytt umgänge. Nytt jag. Jag upptäckte snabbt hur viktigt det var att bli indelad. Mallad.

Södermalm eller Östermalm. Indie eller hiphopare. Knegare eller stekare. Pendel eller tunnelbana.

Jag undrade vem jag skulle bli. Skåningen? Nja, man är inte en skåning utan en grötig, svårtolkad dialekt. Kultur-Olivia? Mina bokhyllor är sprängfyllda, men jag ljuger om att ha läst Proust. Frilufts-Olivia? Får utslag bara av att titta på ett tält. Journalist-Olivia? Vill inte tillhöra den grupp som identifierar sig genom sitt yrke. Duktiga flickan? Hon är jag redan. Och trots namnet är rollen mer ett ok än en belöning.

Jag gav upp – tacksam över att vara svårplacerad men ledsen över att andra kände sig tvungna att göra det jobbet åt mig.

Vi ska ju veta vilka vi är, vilket fack vi tillhör och vilka regler vi ska följa. Så att ingen behöver klättra ur ramen i jeans från fel säsong.

Det finns de som skriver romaner och dansar i tv, som både är finkultur och ful­kultur. Som gärna pratar om sin egen förträfflighet och skriker högt när de blir kränkta.

Då blir vi ängsliga. Då gillar vi inte olika.

Vi, de andra.