Ronya, 15, var 1 år när mamman mördades framför hennes ögon
”Ledsen över att hon inte finns”
Publicerad 2024-06-01
Ronya, 15, har inga minnen av sin mamma Clara.
Inte heller av hennes död – trots att Ronya var där när hennes pappa högg mamman till döds.
– Jag har varit både arg och besviken. Nu saknar jag mest min mamma och önskar att jag hade fått lära känna henne, säger Ronya.
Ronya har ett svart fotoalbum framför sig.
Det är ett album som hennes mamma Clara påbörjade efter att Ronya fötts.
Ronya bläddrar bland fotografier på en nyfödd Ronya i sin pappas famn, bilder på Ronya och Clara när de är på babysim och bilder när Ronya kryper omkring på köksgolvet.
Albumet är bara halvfullt. Clara hann aldrig fylla på med fler minnen innan hon mördades.
Då, 2009, var Ronya ett år gammal. Hon var där, med sin mamma, när pappan knivhögg Clara till döds med 40 hugg.
Varför Ronyas pappa gjorde det han gjorde har han aldrig kunnat förklara – men Clara ville lämna förhållandet då han var kontrollerande och svartsjuk.
När polisen kom till platsen var Ronyas kläder blodiga. Vad hon såg av sin mammas sista stund vet ingen. Ronya själv minns ingenting.
– Jag önskar att jag hade vetat mer om min mamma. Vem hon var och hur hon var. Jag tänker ofta på min mamma. Jag saknar henne och är ledsen över att hon inte finns, säger Ronya.
Ronya är i dag 15 år, snart 16. Hon är ett av 658 barn som sedan år 2000 berövats sin mamma av våld i nära relation.
Nu vill hon berätta sin historia.
– Jag vill göra det för alla andra barn som drabbats av det här så att de ska veta att de inte är ensamma. Och så vill jag säga till de som gör sådant här att de kanske ska ta tag i sig själva i stället för att skada andra, säger hon.
Vi sitter på en inglasad altan i en ort utanför Västerås.
Här har Ronya bott sedan hon var fyra år och familjehemsplacerades hos Anne-Louise och Roland, de hon nu kallar för mamma och pappa.
Anne-Louise minns dagen då Ronya kom till dem.
En blyg flicka med långa, mörka korkskruvar. Så liten för sin ålder att hon såg två år yngre ut än hon var.
– Visst gömde jag mig bakom soctantens ben väl? undrar Ronya.
– Ja, men sedan började du hoppa på studsmattan. Du kom utan någonting, vi fick direkt åka i väg och handla kläder och sådant, minns Anne-Louise.
När Anne-Louise och Roland sa ja till att ta emot Ronya visste de väldigt lite om hennes bakgrund. Allt eftersom förstod de hur komplex den var.
Ronyas pappa hade dömts till livstids fängelse för mordet på Ronyas mamma. Efter mordet hamnade Ronya hos släktingar men behövde nu placeras om.
En liten flicka, som trots att hon kom utan något annat än kläderna hon hade på sig, ändå hade mycket bagage.
– De första åren var tuffa. Eftersom Ronya var ett år när hennes mamma gick bort så var det som att hon gick tillbaka till ett års ålder igen. Hon ville bli buren och kramad och behövde otroligt mycket hud- mot hudkontakt. Hon brukade stryka sina fotsulor över mig, jag har fått lära mig senare att det är för att man har som mest känsel där, säger Anne-Louise.
– Men vi har haft mycket hjälp från BUP genom åren, vi har alltid haft ett direktnummer dit.
Vi avbryts av hunden Lady som vill att vi ska leka med henne. Hon tittar vädjande runt bordet med en stor grön boll i munnen.
Lady är Ronyas hund, någon som varit Ronyas trygga punkt under de jobbiga perioderna.
– Lady är min bästa vän och lite dum i huvudet också, säger Ronya.
För de jobbiga perioderna har varit många.
– Att min mamma mördades har påverkat mig ganska mycket tror jag. Jag har varit arg och ledsen och haft perioder med frustration och aggression, säger Ronya.
I dag mår hon bättre även om Ronya säger att det går upp och ned. Anne–Louise och Roland är hennes föräldrar, deras barn är hennes syskon.
Hon har därmed en stor familj som hon älskar och en svart epa-traktor, en Volvo v70 fas 2, som tar henne dit hon vill.
– Vi kanske kör till Willys i Surahammar och köper godis och klämmisar. Sedan kanske vi drar till Halstahammar eller Västerås. Det är skitkul men de går ju så sakta. Jag ska börja övningsköra för körkort snart för jag vill verkligen ha bil sen. Jag älskar att köra, säger Ronya.
Ronya har valt att inte ha någon kontakt med sin pappa.
– När jag var runt sju och fick veta vad pappa hade gjort kände jag att han måste vara helt hjärndöd för att göra något sånt här, säger Ronya.
Hon är också lite rädd för pappan och för den dagen han kommer att släppas från fängelset.
– Skulle han söka upp mig skulle jag bli rädd på riktigt, säger hon.
Under en period hade Ronya planer på att besöka honom, för att konfrontera honom.
– Jag erbjöd mig att följa med men då fick hon panik. Hon sa; Nej, då får han ju se hur du ser ut! Jag förstod då att hon var rädd att han skulle mörda även mig, ännu en mamma, säger Anne-Louise.
Vad pappan gjorde har även fått Ronya att fundera på vad hon ärvt från honom. När hon var nio kom hon en dag hem från skolan, alldeles uppriven.
Hon frågade Anne-Louise om hon själv kommer att mörda någon, precis som sin pappa.
– Men nu tror jag inte längre att man ärver sånt. Ibland funderar jag till och med på att bli polis i framtiden för att kunna hjälpa andra som mig, säger Ronya.
Under åren 2000–2023 har 359 kvinnor mördats visar Aftonbladets mångåriga granskning Dödade kvinnor. De har tillsammans efterlämnat 658 barn – 326 av dem var minderåriga.
För 354 av dem är verkligheten, precis som för Ronya, att mördaren var deras egen pappa.
Ronyas mamma Clara var bara 22 år när hon dödades. Hon höll på att separera från Ronyas pappa, något som är fallet för många av de kvinnor som dödas på detta vis.
Anne-Louise berättar att de försökt vara öppna med Ronya om det som hände, att inte dölja något när hon frågar. Men de kan inte hjälpa Ronya med det hon helst skulle vilja: att lära känna Clara. För Anne-Louise och Roland träffade aldrig Clara.
Varje Alla helgona, varje gång Clara skulle ha fyllt år, och vid datumet då Clara mördades – den 1 juni, besöker de graven med Ronya i Sigtuna.
I dag, när denna text publiceras, är de vid Claras grav för idag är det 15 år sedan mordet.
Först var där bara ett kors som markerade Claras grav.
– Det var så deppigt, det var skitfult och rostigt. Så när jag var 12 så tog jag mina egna pengar och bytte ut mot en riktig gravsten, säger Ronya.
I domen när den föll beskrevs Clara som en levnadsglad och positiv kvinna. En bild tecknas av en stark tjej som, trots att hon på grund av ett ryggmärgsbråck främst tog sig fram med rullstol, tävlade i rullstolsbasket och höll på med hästar.
Några ord i en dom är långt ifrån samma sak som att känna någon. Men en sak vet Ronya om sin mamma, och det är kanske det allra viktigaste.
– Jag har fått veta att min mamma verkligen ville ha mig och att hon var stolt över mig. Och att hon älskade mig massor, säger Ronya.
