Publicerad 06.52
ARICA. Giftskadade Evelyn tar Boliden till svensk domstol.
Gruvbolaget påstår i rätten att arseniken i hennes kropp kan komma från fisk – medan hovrätten anser att eventuell skada redan är preskriberat.
Sedan kommer tumörerna.
Hon tar handen och för den till underarmen, där den röda och blåa blomman på tatueringen möts.
– Känn här, säger hon.
Kulan under huden är stor som ett körsbär, men hård och stel. Och den växer.
Det skrämmer Evelyn Castillo, 45.
Ljuset från gatan, som löper parallellt med Sitio F – platsen där Bolidens giftiga gruvavfall först dumpades – letar sig in genom en springa i väggen.
En naken glödlampa dinglar från taket. Golvbrädorna är lösa.
Vi har rest till Arica i norra Chile för att berätta om giftkatastrofen och hur den påverkar stadens invånare.
Fyrtio år har gått sedan det svenska gruvbolaget Boliden exporterade 20 000 ton arsenik- och blyhaltigt våtverksslam hit. Det lokala företaget Promel, som anlitades för att ta hand om avfallet, gick i konkurs och lämnade gifthögarna att ligga öppet.
En FN-rapport talar om 12 000 drabbade och många döda, och förutspår att situationen kommer att bli än värre när gifterna sprider sig genom mark och vatten.
Evelyn och hennes vänner lekte som barn på avfallshögarna. Nästan varje dag efter skolan sparkade de boll i den giftiga jorden, hoppade från högarna och grävde efter metallbitar och glasfiber, tills händerna var svarta.
– Vi tyckte det var spännande där. Och vi hade ingen annanstans att leka, säger hon.
Det dröjde inte länge innan kroppen började klia och huvudet värka. Men det skulle ta många år innan de förstod att det inte var en vanlig lekplats de lekt på.
Utan en toxisk mardröm.
Först 1998 avslöjades katastrofen – att det med stor sannolikhet var det giftiga gruvavfallet som gjort människor sjuka.
Efter den svenska dokumentärfilmen Blybarnen från 2010 började offren i Arica söka sätt att rikta krav mot Boliden.
Listan över multinationella företag som ställts till svars för miljöbrott i fattiga länder var inte lång, men den växte. Med hjälp av svenska advokater lämnade 796 personer, som ansåg sig ha skadats av giftavfallet, in en stämningsansökan till Skellefteå tingsrätt 2013.
Tillsammans krävde de 102 miljoner kronor av Boliden.
– För mig och alla andra handlade det om en enda sak: att få pengar så vi kunde få sjukvård. Och en chans att bli friska, säger Evelyn Castillo, nummer 71 på listan av målsägare.
Rättegången som följde skulle bli den mest omfattande i Skellefteå tingsrätt historia.
Tusentals dokument hade lämnats in från båda sidor.
Ett av dem var Evelyns provsvar, som visade på 41 mikrogram arsenik per liter i hennes urin.
Att exponering för bly och arsenik kan leda till cancer, missbildningar och andra svåra hälsoproblem är välkänt. Alla bakom stämningen hade minst 30 mikrogram arsenik per liter urin och flera över 100.
Kunde man utifrån det slå fast att det var gruvavfallet som förgiftat dem – och att Boliden agerat vårdslöst?
Ja, menade invånarna i Arica som hela tiden varit övertygade om kopplingen mellan avfallet och sjukdomarna.
Nej, hävdade Bolidens advokater. Med hjälp av en amerikansk toxikolog lade de fram en alternativ förklaring – att de drabbade kunde ha fått i sig arsenik efter att ha ätit stora mängder fisk, skaldjur och ris.
För Evelyn Castillo var talet om fisk svårt att ta på allvar. Ingen i fattigkvarteren intill dumpningsplatsen hade råd att kosta på sig sådan mat.
Craig Steinmaus, professor vid Berkeleyuniversitetet i Kalifornien och expertvittne på de drabbades sida, hade studerat arsenikproblematiken i norra Chile i trettio år. Han menade att det dessutom skulle ha krävts orimliga mängder fisk för att förklara de höga gifthalterna.
Skulle rättsprocessen bli slutet på skandalen? En David-seger mot Goliat, mer än tre årtionden senare?
Tillsammans med de andra offren följde Evelyn processen på distans, från andra sidan jorden.
– Vi kände att vi hade alla bevis. Tungmetallerna fanns ju i våra kroppar.
Men kanske underskattade de Bolidens expertvittnen.
Den amerikanska toxikologen var ingen vanlig forskare utan en konsult, inhyrd från Exponent – ett bolag specialiserat på att bistå multinationella företag i rättstvister med något som kritikerna kallar doubt science, vetenskapligt grundade argument i syfte att grumla vattnet.
Genom åren hade den amerikanska konsultfirman ifrågasatt risken med giftutsläpp i regnskogar, hävdat att läckor från oljeriggar skulle kunna komma från naturliga källor, ifrågasatt säkerhetsbältens nytta och skapat tvivel kring att passiv rökning orsakar cancer.
Strategin var glasklar: att möta forskarrön med egna forskarrön.
I Skellefteå tingsrätt växte osäkerheten.
Ytterligare en inhyrd Exponent-konsult konstruerade en vindtunnel för att visa att partiklar från avfallsdumpen inte kunnat sprida sig i omgivningen. Aricasidan menade att partiklarna i försöket inte alls efterliknade de lättflyktiga dammkorn som ständigt revs upp i den blåsiga ökenstaden.
Ord stod mot ord, medan Bolidens konsultnota från Exponent växte. I slutänden skulle den uppgå till flera miljoner kronor.
Domen föll i mars 2018. Boliden friades.
Sambandet mellan gruvbolagets giftiga avfall och arseniken i de drabbades kroppar ansågs inte tillräckligt klarlagt. Att Boliden skulle ha agerat vårdslöst inte bevisat.
Fallet överklagades och Aricasidan lade stora resurser på att stärka sina bevis. Men när domen föll tolv månader senare hade hovrätten inte granskat den. Tingsrätten hade tillämpat chilensk lag, medan hovrätten ansåg det riktiga var att tillämpa svensk lag. Skillnaden blev avgörande.
– Eftersom ett skadeståndskrav enligt svensk lag preskriberas efter tio år är Arica Victims krav helt enkelt för gammalt, sa hovrättspresident Erik Sundström.
Tiden hade enligt hovrätten gått ut.
Detta trots att en EU-studie hade konstaterat att skador på hjärnan orsakade av tungmetaller inte upptäcktes förrän långt efter exponering.
Kort efter domen fallit upptäckte Evelyn den första tumören.
Vi kontaktar expertvittnet Craig Steinmaus, som förklarar att han på grund av sitt offentliga uppdrag för delstaten Kalifornien inte kan kommentera enskilda företag som Exponent.
– Det jag kan säga är att det finns aktörer som kallar sig epidemiologer utan att verkligen förstå fältet. Och det är ett stort problem.
Att hovrätten beslutade att fallet var preskriberat förvånade honom.
– I min värld borde det vara olagligt för ett företag att dumpa ett av de giftigaste ämnen vi känner till, så nära en stad, där det dessutom blåser hela tiden.
En gammaldags radio står på hos Evelyn Castillo. Lukten av grannens stekos tränger in genom de tunna väggarna.
Hennes pappa, en före detta anställd på Promel som tog emot Bolidens avfall, snickrar långsamt på huset. Lungcancern, som han fått trots att han aldrig rökt, tar ut sin rätt.
Drömmen är att rusta huset och sälja det till någon som är desperat nog att vilja hit. Sedan flytta långt härifrån.
Vart? Evelyn ler brett.
– Någonstans där det är grönt och vackert. Där vi kan andas ren luft.
Hon tar sig för huvudet, som börjat värka igen.
En stor tumör i ryggen opererades bort, men de mindre låter det allmänna sjukhuset hon är hänvisad till sitta kvar.
Den intill magen, som gör så ont. Den i vänsterhanden, som tvingade henne att lämna städerskejobbet. Och den i underarmen som fortsätter växa, och fyller henne med skräck.
– Om vi hade vunnit rättegången hade jag vänt mig till ett bättre sjukhus, som opererat bort dem. Då hade jag inte behövt gå runt som nu … och bara vänta på döden.
Vad tänkte du när du fick veta att ni förlorat?
– Att något inte gått rätt till. De rika hade vunnit. Rättvisan stals från oss. Det var uppgjort.
Hennes ord följer oss ut på de öde Arica-gatorna. Och alldeles snart ska vi göra en oväntad upptäckt.
Fotnot: Aftonbladet har sökt Exponent för en kommentar.
Kommentar: Bolidens presschef Klas Nilsson uppger i en intervju att exporten till Chile gick rätt till och att man inte har något ansvar för situationen i dag. Kopplingen mellan våtverksslammet och sjukdomsfallen är inte klarlagd, enligt gruvföretaget. Läs intervjun i sin helhet här.
Staffan Lindberg
Reporter
Magnus Wennman
Fotograf
Daniel Kristoffersson
Research
