Malin försökte ta sitt liv – överlevde hopp på 29 meter från bro

Kerstin Weigl

Malin Källström, 25, överlevde hoppet från bron – och vaknade förändrad

Hon visar några små röda märken under armhålan, mindre än myggbett. Enda synliga tecknen på att hon för sju månader sedan överlevde 29-meters­hoppet från en bro i Stockholm.

– Jag hoppas få behålla ­ärren, säger Malin ­Källström.

– De påminner mig om vändpunkten.

Vissa händelser når ­aldrig nyhetsflödet. Som denna: miraklet den 7 maj 2014, en regnig blåsig onsdag i Stockholm.

Malin Källström, 25, hade svårt ångestriden tjatat sig till en permission från ­Anorexicentrum i Sollen­tuna. Där behandlades hon återigen efter en krasch, ­inlåst på psykiatriavdelning, St ­Görans sjukhus. Hon har tillbringat halva ­livet på ­psykiatriska kliniker och ­behandlingshem.

Malin stack på kvällen, ­utan att ta sina mediciner. Därefter är minnet blankt. Hur hon tog sig till Södermalm vet hon ­inte.

Var död i 20 minuter

Ett vittne finns, en kvinna på cykel. På håll såg hon en späd figur klättra målmedvetet, kasta sig ut. Genast slog kvinnan larmnumret, stoppade en bilist och även en annan cyklist. De tog sig nedåt vattnet och ännu en ingripare, en man, klättrade över staketet till båt­klubben. Han drog in en kropp som flöt vid en brygga.

Då hade Malin Källström drunknat. Under tjugo ­minuter var hon kliniskt död, Så började hon oväntat andas, först bara några andetag per minut.

Två dagar senare vaknade hon på Karolinskas ­intensivvårdsavdelning med lung­inflammation och ett brutet revben och sa: En kopp ­kaffe skulle sitta fint.

I sidan hade hon små ­dräneringsrör instuckna, för att tömma lungorna på vätska. Det är rören som lämnat ­ärren, som hon ­hoppas få ­behålla. Efter en vecka var hon återställd.

För att hon hade haft tur? För att ambulansen kom fort? För att det kalla vattnet höll hennes hjärna nedkyld, så att den inte skadades av syrebrist? Läkaren använde det slitna ordet ”mirakel”.

”Känner tacksamhet”

Det stora underverket för Malin Källström är att hon äntligen älskar att leva. ­Sedan en gruppvåldtäkt när hon var 14 har hon haft ­ätstörningar och så allvar­liga ångestsjukdomar att hon tvångsvårdats.

Lite trevande beskriver hon:

– Tacksamheten över att få finnas till. Så har jag ­aldrig tidigare känt.

Hon skrev ett brev till ­Aftonbladet som väckte min nyfikenhet, men även skepsis. Någon vanlig nyhets­artikel finns inte att skriva. Samtidigt: händelsen är oerhörd.

– Jag fick lust att ge hopp till alla som är där jag varit. När det är som mörkast kan livet plötsligt ta ett kliv framåt.  Det spelar ingen roll hur många gånger du faller – plötsligt en dag har du ­kanske rest dig för att stå kvar.

Hon går på en folkhögskola nu. Säger nyktert att svackor kommer, lite mörkare ­dagar.

Men de kommer inte åt henne på samma sätt.

– Bland det första jag sa på sjukhuset var: Jag ska ju bli moster. Och en tår föll då jag insåg vad som hänt och att jag levde. Kärleken till min familj tror jag räddade mig.

”Var självupptagen”

Malin Källström kallar det för att ha varit ”självupp­tagen”. Hon har fört över sin smärta på andra. I själva ­verket hade hon ett val.

– Jag kan välja att se livet som en gåva.

Skeptiskt invänder jag att en sjuk människa inte upplever det så med någon självklarhet. Att de kan ­välja att bli friska. Att de borde skärpa sig?

Hon ler lite.

– Jag inser att det blir lite som att säga ”ryck upp dig”. Jag kan bara berätta hur det är för mig. Och till andra vill jag säga: Döm inte er själva. Straffa inte er själva.

Vad kunde ha gjorts ­annorlunda för dig? 

– Jag tror det är olyckligt att hamna i psykiatrin redan som 15-åring. Tonåringar hospitaliseras så fort. Där lärde jag mig allt om självskadebeteenden. Jag hade även behövt någon som verkligen lyssnade, inte ­bara hörde på. 

Malin Källström har ätit de flesta kända mediciner men tar nu bara sin adhd–medicin, som fungerar.

Det viktigaste tror hon är ­sysselsättning, bra kost, motion, sömn.

– Och kärlek.

Det förflutna försöker hon se som ”lärdomar”. När jag frågar om det är något ­särskilt hon har läst och ­betytt något skakar

hon på huvudet. Någon ­religion har hon inte närmat sig. På ­frågan vad hon tror på ­säger hon åter­igen: ”Kärlek”.

– Det är det enklaste ­svaret.

Och nu är det sagt.