Valar gömmer sig med radiotystnad

helskärm

En ny djuphavsstudie visar att näbbvalar har utvecklat en avancerad metod för att finta bort jagande späckhuggare.

Forskare har länge undrat hur det kan komma sig att näbbvalar i så stor utsträckning lyckas undvika att bli uppätna av jagande späckhuggare, trots att de inte kan försvara sig mot de skickliga rovdjuren. Nu har en grupp marinbiologer från bland annat Storbritannien och Nederländerna hittat svaret – näbbvalarna utnyttjar något som i militära sammanhang brukar kallas för radiotystnad.

Forskarna utrustade grupper av näbbvalar med mätinstrument som bland annat registrerade dykbeteende, djup och om valarna använde sin ekolokalisering, alltså förmågan att söka efter bytesdjur med hjälp av studsande klickljud. Just ekolokalisering är en känslig punkt för näbbvalen; den är livsnödvändig för att söka efter bytesdjur, exempelvis bläckfiskar, men klickljuden kan också snappas upp av lurpassande späckhuggare, som då snabbt och på stora avstånd kan lista ut var näbbvalarna befinner sig.

Hotet kvar vid ytan

Forskarna kunde se att när näbbvalarna dök ned för att jaga – en situation då de är extra sårbara för späckhuggarnas attacker – undvek de att starta sin ekolokalisering ända tills de nådde ungefär 450 meters djup. På det djupet är späckhuggarna inte längre något allvarligt hot.

Men väl därnere återstod ett stort problem för näbbvalarna. När de började skicka ut klickljud för att jaga blev de upptäckta av späckhuggarna, som sedan i lugn och ro kunde lägga sig vid ytan och vänta på att näbbvalarna skulle bli tvungna att simma upp igen för att andas.

Forskarna kunde då se hur näbbvalarna gick över till knep nummer två, när de hade jagat klart. Nere på cirka 800 meters djup stängde valarna plötsligt på nytt av sin ekolokalisering. Därefter – i stället för att ta kortaste vägen rakt upp mot friska luften – valde de i total tystnad en till synes slumpmässig, sned väg med omkring 55 graders vinkel mot ytan.

Oväntad plats

På så vis dök de upp på en plats som var omöjlig för späckhuggarna att förutse, långt bort från det förväntade område ovanför den position där späckhuggarna senast snappat upp näbbvalarnas klickljud.

"Den långa, tysta uppstigningen minskar tiden näbbvalarna kan använda för jakt med upp till 35 procent, jämfört med om de skulle stiga rakt uppåt som andra valar gör", skriver forskarna i studien som publiceras i Scientific Reports.

Forskarna drar slutsatsen att jagande späckhuggare har spelat en viktig roll under näbbvalarnas utveckling, vilket gjort att den stora förlusten av jakttid i slutänden ändå visat sig vara lönsam – i väntan på späckhuggarnas nästa drag. För evolutionen tar ingen paus.