”Frihet är att kunna äta så mycket du vill”

Peter Kadhammar

Jackson, Mississippi. USA upplever en explosionsartad fetmaepidemi. Den förstör folkhälsan och är ett hot mot ekonomin.

Tillsammans med fotografen Lotte Fernvall reste jag till USA:s fetaste delstat, Mississippi, för att berätta om den nya stora samhällsfrågan.

Så vad är valfrihet? Och vilket pris ska man betala för valfriheten?

Gregory Holloway, ledamot i representanthuset i Jackson och en av Mississippis lagstiftare, har svaret: Om du vill äta 20 Big Mac ska du få göra det.

Holloways namn glimtade förbi i internationella medier i mars när han krävde att lagen ska skydda dem som vill föräta sig på hamburgare.

Han sitter i Mississippis eget Capitolium, en lika ståtlig byggnad som Capitolium i Washington, fast i mindre format. Holloway är i fin form. Han knäpper upp sin kritstrecksrandiga kavaj för att visa att han håller vikten. Inget fett här inte.

– Min fru är lite överviktig men det beror på generna, inte på att hon äter dåligt.

I valfrihetens rike kan du välja mellan hamburgare och hamburgare, mellan pizza och pizza och mellan oräkneliga sorters läsk. Det är den viktigaste orsaken till att amerikanerna är så feta. Så långt i beskrivningen skulle Holloway hålla med.

Frågan är vad man ska göra åt fetmaepidemin när den inte bara innebär lidande för de överviktiga utan snabbt stigande kostnader för samhället.

Lokala politiker på olika platser i USA har i omgångar försökt tvinga fram sundare matvanor. För några år sedan förbjöd kommunledningen i Los Angeles etableringen av nya snabbmatsrestauranger i de fattiga södra stadsdelarna. En tredjedel av invånarna var sjukligt överviktiga – BMI över 30 – och behövde grönsaker, inte fler hamburgare.

I New York försökte borgmästaren Michael Bloomberg stoppa försäljning av läsk i stora glas och bägare – och i USA är storlekarna groteska: en stor läsk är en liten hink.

I New York dör 6 000 personer om året som direkt följd av övervikt.

Bloombergs förslag fick demokraten Holloway och en massa republikaner upp på barrikaderna. Valfriheten var hotad av etablissemanget på östkusten. Nu ska man tydligen inte få bälja i sig hur mycket Coca–Cola man vill.

Holloway argumenterade för och fick igenom en ny lag: anti-Bloomberglagen. Den förbjuder Mississippis kommuner att vidta åtgärder som hindrar snabbmatskedjor och andra att etablera sig. Kommunerna får heller inte hitta på egna bestämmelser som att restaurangerna ska redovisa näringsvärden, kalorier och annat.

Gregory Holloway har knäppt händerna på bordet. Han har en stor kardborrmustasch. Det är något med mustaschen och hans ögon, de är pigga och lite stirriga, som gör att han påminner om Groucho Marx. Men det han säger är inga skämt.

– Vi vill garantera valfriheten. Att folk får bestämma vad de vill äta, hur mycket, när och var. Anti–Bloomberglagen är en valfrihetslag. Kommunerna ska inte experimentera med medborgarnas matvanor.

Jag har huvudet fullt med statistik. Mississippi är den fetaste delstaten, och den fattigaste. Det är de fattiga som är feta. Antalet feta har ökat från 15 procent av befolkningen 1990 till 35 procent i dag.

Antalet diabetespatienter ökar dramatiskt.

40 procent av de vuxna lider av högt blodtryck.

Mississippi är en föregångare. Dess invånare marscherar i första ledet, allt mer flåsande, bredbenta och vaggande, med ansikten röda av högt blodtryck, med väsande lungor – framåt vaggar de, och nationen följer efter. För 20 år sedan hade 7,8 miljoner amerikaner diabetes. I dag är de 25,8 miljoner.

– Individerna är själva ansvariga för sin diet, säger Holloway. Det är deras eget ansvar om de äter hälsosamt eller ohälsosamt.

Han är väl medveten om fetmans fruktansvärda framfart. Han vet mycket väl att många fattiga bor i områden där det helt enkelt inte finns någon hälsosam mat att köpa.

– Visst har många det svårt. En ensam mamma som har två jobb för att klara ekonomin har inte tid att laga mat till sina barn. De får äta på McDonalds. Det kanske är sant att den nuvarande generationen kommer att leva kortare än sina föräldrar på grund av fetman. Men det kanske inte beror på att det finns snabbmatskedjor utan på att familjestrukturen har förändrats. Förr lagade mödrarna hälsosam mat hemma.

Han tar ner händerna från bordet.

– När jag var barn lagade mina föräldrar mat tre gånger om dagen!

Han anser att de som lever i områden där det inte säljs grönsaker kan börja odla sina egna. Man kan vända svårigheterna till något positivt. Grönsaksodlingen kan bli ett projekt för hela familjen, den kan föra barn och föräldrar närmare varandra.

När man tänker rätt på saken är valfrihet ett komplicerat ord. På 1990-talet, till exempel, bestämde representanthuset att Mississippis skolor inte längre var tvingade att ha gymnastik på schemat. De skulle ha valfrihet.

Det medförde att skolorna omgående la ner ämnet gymnastik och sparkade gymnastiklärarna. Det sparade pengar, fast barnen blev tjockare.

Det som ser ut som valfrihet kan vara en ekonomisk utveckling som är närmast lagbunden. Vem som helst får etablera sig i den lilla kommunen X. Hamburgerkedjan Y kommer dit. Den erbjuder så billig mat att den slår ut den lokala mataffären Z. Den fattige medborgaren med dålig utbildning står nu inför valet att äta en billig hamburgare eller att hitta en täppa för att odla grönsaker, som han för övrigt inte vet hur man gör.

Vad kommer han att välja?

Valet han gör handlar om stora pengar och mat- och läskjättarna tar inte stillatigande emot kritik.

Professor Rick deShazo på universitetssjukhuset i Jackson har ett hälsoprogram i radio en gång i veckan.

– Varje gång jag säger något negativt om läsk eller McDonalds ringer de till mina chefer och klagar, säger deShazo.

En kollega till honom, som är yngre och som inte är en välkänd professor, säger att kritik av läskindustrin och hamburgerkedjorna kan skada karriären. Han säger att han har 20 år kvar till pension och skulle aldrig våga kritisera matjättarna offentligt.

Så vad är valfrihet?

– Vi är det mest storartade landet i världen, säger Gregory Holloway. Här finns enorma mängder mat. Vi har bestämmelser för hur den ska hanteras, hygien och liknande. Där upphör samhällets ansvar. Det är individens ansvar v a d han äter. Föräldrarna har ansvar för vad barnen får i sig. Vi politiker ska inte detaljstyra.

Han knäpper händerna på bordet igen.

– Fetman är ett stort problem. Det kommer att kosta oss mycket längre fram. Men individen måste ändå ta sitt ansvar.

Vi lämnar sammanträdesrummet, Holloway visar plenisalen med patinerade träbord och stora läderfåtöljer för ledamöterna. Det var här han stred för anti-Bloombergmotionen och fick igenom den.

Gregory Holloway har varit ledamot i representanthuset i snart 15 år och har aldrig hotats av någon utmanare, vare sig demokrat eller republikan.

– Jag vill tro att det beror på att jag gör ett bra jobb, säger han.