”Det känns så hjälplöst”
Publicerad 2012-12-16
Småstaden Newtown är i förtvivlan och chock efter det ofattbara dådet
NEWTOWN. I tretton år har Marsha Moskowitz kört skolbussen i Newtown.
Nu är minst tre av barnen hon skjutsat under åren döda.
– Jag körde både mördaren… och de han sköt, säger hon och med tårar i ögonen.
Den gula skolbussen åkte samma vända varje dag genom samhället.
Förbi leksaksaffären med den glada skylten, förbi den julpyntade restaurangen, förbi smörgåsaffären med den blinkande neonskylten med ordet ”öppet” i klarrosa färg.
Det allra sista stoppet var huset där den lilla flickan bodde.
– Jag brukade alltid ge henne något när hon klev av bussen. En klubba oftast, eller någon liten godisbit. Hon var så söt, och eftersom hennes hus var sista anhalten firade vi på så sätt, säger Marsha Moskowitz, som står utanför St Rose Church i Newtown.
Nu är den sjuåriga flickan död.
Den sjuårige pojken som bodde några stopp tidigare likaså.
Körde mördaren
Dödade – av ännu en person som busschauffören Marsha Woskowitz dagligen skjutsat till skolan under många år.
– Jag körde honom också, Adam Lanza, när han var yngre. Han var lugn. Satt alltid tyst. Stillsam.
Hon skakar på huvudet.
– Jag kan bara inte förstå. Det är knappt så att jag vill veta vilka de andra barnen som dödades är. Jag vet inte hur många mer jag orkar med att få reda på att jag kände.
En kvinna kommer fram och omfamnar henne hårt. De gråter tillsammans. Hon är 43-åriga Jane Brady, en svenskamerikan som vuxit upp delvis i Halmstad och delvis i Newtown.
– Vår granne dödades, säger hon och håller hårt i sin dotter.
– De brukade leka tillsammans. Grannflickan var sju, min dotter är sex år. Nu måste jag försöka få henne att förstå vad som har hänt.
Den vita kyrkan blir den naturliga mötespunkten.
”Alla känner någon drabbad”
Inte bara för Jane Brady och Marsha Moskowitz, men för hela samhället. Högen av blommor och brev och nallebjörnar växer. St Rose Church har hållit öppet dygnet runt sedan massakern inträffade. Medan de båda kvinnorna står och pratar utanför brinner tusentals ljus där inne, framme vid altaret.
Ett par sitter på en rad. Tysta, bredvid varandra. Hon bakåtlutad med rödgråtna ögon. Han framåtböjd, ögonen slutna, händerna knäppta i bön.
Två rader framför dem, en ensam man, rakat hår, skinnväst. Raden framför honom – en familj på fyra personer som håller om varandra. Och på andra sidan gången; tre tonårskillar som tittar ned i golvet.
– Det här påverkar alla. Alla, säger Jane Brady. Vi är ett så litet samhälle. Alla känner någon som är drabbad.
– Jag känner mig så hjälplös, säger Marsha Moskowitz.
– Det här suger. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag hittar inte ord. 26 människor dödade. Det här suger.