När minnet glesnar smyger sig rasismen längre in i vardagen
Publicerad 2015-01-31
Det duggar och blåser en snål vind. Jag hoppar mellan vattenpölarna på trottoaren.
Längs shoppinggatan S:t Honoré är vartenda skyltfönster försett med texten: Soldes! Det är rea i Paris. Total utförsäljning för att ge plats åt vårkollektionen. Så är det alltid denna tid på året. Men i modebutikerna är det säkerhetskontroll. Privata vakter ber lite generat att få titta i portföljen. Jag blir kroppsvisiterad. Samma sak i varuhuset Bon Marché.
Men Paris är inte längre en belägrad stad. Gendarmeriets tungt beväpnade specialförband finns kvar, men bara lite här och där. Lappar med texten ”Je suis Charlie” ligger i hotellreceptionen på det lilla kvartershotellet där jag bor. Annars får jag leta efter spåren från terroristattackerna. I tidningskiosken runt hörnet ligger magasinet Charlie Hedbo gömd under disken. Jag frågar varför?
- Inget att skylta med, säger kioskägaren Stéfane.
Han vill att allt ska bli normalt igen. Taxichauffören Rabah som kör mig till Svenska kyrkan i Paris pratar om det som få vill prata om.
- Jag är för yttrandefriheten, säger han. Men Charlie Hedbo är bara en pamflett för vulgära teckningar. Porr.
Rabah är från Algeriet och kristen. Han och kioskägaren tycker lika, samtidigt som de fördömer terrordåden mot tidningsredaktionen och mot kosherbutiken i de judiska kvarteren.
För många år sedan träffade jag tecknaren Georges Wolinski, en av dem som mördades. Vi sågs i den lilla staden Angoulême i Cognacsdistriket. Där hålls en årlig festival för tecknare. Wolinski fick pris och vi pratade om hans samhällskritik som illustrerades med bilder på könsorgan och samlag i de mest skilda ställningar och med allehanda personer och makthavare inblandade. Nu har en samlingsvolym med hans alster från 1970-talet nytryckts. Omslagsbild är en kvinna med huckle som kör skottkärra med en naken man vars erigerade organ fungerar som styv plog i en åker.
Satiren i Frankrike är burlesk, grov och alltid på gränsen. Men ständigt viktig att försvara ända sedan Honoré Daumier fängslades i ett halvår 1832 för att han avbildat kungen Louis-Philippe som ett päron. Wolinski, jude från Tunisien, mördades 2015 för sina teckningar av en självutnämnd religiös domstol, men hans bilder lever. Wolinskis dotter Elsa skrev i Le Monde till sin pappa: ”Du måste be om en penna, ett bord, papper och en lampa. Och nu ritar du av mamma som om hon vore med dig, även däruppe.”
Ord mot vardagen, som tränger sig på. Det är grönsaksmarknad på Boulevard Raspail utanför anrika hotel Lutetia. Här möttes de vänsterintellektuella på 1930-talet. Här sjöng de ockuperande nazisterna sina kampsånger under andra världskriget. Och hit till det befriade Paris anlände de första utsvultna fångarna från koncentrationslägret Auschwitz. Hotellrummens fina sängar blev sjukvårdsplatser. I dag, snett bortom hotellets huvudentré säljer man sallad, tomater och potatis, som om ingenting har hänt.
Inte heller ett hotells historia får glömmas. Det var 70 år sedan fångarna anlände från Auschwitz.
Jag tänker på de orden - inte glömma. Det har snart gått en månad sedan skotten föll på Charlie Hebdos redaktion, sen skotten i den judiska butiken.
Glöm aldrig! Ändå gör vi precis det. I normalitetens vardag glesnar minnet och omedvetet kanske vi anpassar oss. När vi förkastat morden och demonstrerat för yttrandefriheten så är det som om livet återgår utan någon större förändring eller varaktig lärdom. I stället har rasismen smugit sig en liten bit till in i vardagen. Vi vänjer oss vid glåpord. Vänjer vi oss vid mord? När blir dödandet vardag?
Det är därför vi också måste minnas terrordåden den 7 januari och alla kommande årsdagar.
Det är därför Aftonbladet tillsammans med Svenska Kyrkan i Paris ordnar en särskild gudstjänst i morgon söndag den 1 februari.
En mässa till Kärleken, För alla människors lika värde. En mässa för att vi ska minnas.
Det duggar i Paris och blir dagsregn. Vattenpölarna växer på Rue S:t Honoré.