Succé för tv-profilen Gina Dirawi i musikaldebuten
Publicerad 2016-09-30
Efter en erotisk och rolig tango, är hon självklar i huvudrollen
Det doftar succé om ”Donna Juanita”.
Inte bara har man fört in Hasseåtages låtskatt i nutid på ett både tankeväckande och roligt sätt. Tv-profilen Gina Dirawi är faktiskt bättre i huvudrollen än vad man ens vågade hoppas på.
I förväg kändes det ju lite pr-tricks över alltihop. SVT har lanserat Gina Dirawi, blott 25 år, så hårt att man snudd på har slitit ut hennes namn. Men ett bra affischnamn för Stockholms Stadsteater, förstås – trots att hon aldrig har gjort något som liknar en stor och påkostad musikal.
Om hon själv varit nervös, så försvinner nog de känslorna redan i tredje numret, ”Vad har du i fickan Jan?”, där hon och Fredrik Lycke till publikens jubel gör en underbar både erotisk och rolig tango.
Sedan är hon självklar i huvudrollen, särskilt i sångnumren, som hon behärskar totalt. Det händer kanske i några spelscener, när dialekten bryter igenom, att man tänker Det är Gina Dirawi från Melodifestivalen, inte Donna Juanita.
Hasseåtage, Hans Alfredson och Tage Danielsson (1928-1985), var mästare på att sätta texter som var tankeväckande, satiritiska, kåta och roliga, till klassiska amerikanska och brittiska melodier, främst i sina revyer. Här har Johanna Garpe/Erik Norberg hittat på en historia om en kvinnas resa från Kramfors ut i världen och hennes sexuella frigörelse, som på ett snudd på perfekt sätt fungerar ihop med Hasseåtages texter. I dialogen anspelas smart också på allt från Tage Danielssons sannolikhetsmonolog till ”Skavlan”. Melodierna känner de flesta till.
Några skådespelare står ut lite mer än andra. Kajsa Reingardts gnoende mamma som aldrig har vetat om något annat. Fredrik Lyckes hopplöst förälskade brevbärare (och som han sjunger!). Sven Ahlströms pastor Jansson, med spansk dialekt, äger scenen och skratten varje gång han är med. Helt suverän!
Stockholms Stadsteater har (oförtjänt) fått kritik när de har satsat på ”säkra” musikaler som ”Chicago”. Nu ska de ha en eloge för att de under ett krisår, vågar satsa på en helt nyskriven svensk musikal, som både roar och snyggt anknyter till de största underhållare vi hade under 1900-talet.
Enda invändningen är väl att en historia som i sång och handling hela tiden anspelar på sex, kanske kunde ha varit lite mindre kysk.