Kommunerna som saknar strategi för minskade utsläpp

En stor del av landets kommuner har ingen strategi för hur de ska få ner utsläppen av skadliga växthusgaser i linje med de nationella klimatmålen.

– Då blir det svårt att nå de utsläppsminskningar som behövs, säger Maria Ivansson på föreningen Klimatkommunerna.

Underlätta för cykel- och kollektivtrafik, bygga energisnålt och upphandla klimatsmarta skolluncher. Det är några av de många sätt som kommunerna kan påverka utsläppen av växthusgaser. Och de lyfts fram som viktiga, exempelvis av Klimatpolitiska rådet, för att Sverige ska nå det riksdagen beslutat om – nettonollutsläpp år 2045.

Men i dag saknar många kommuner en strategi för hur de ska få ner utsläppen. Det visar en enkät som TT skickat till landets 290 kommuner, varav 188 – 65 procent – svarat.

Av de svarande uppger knappt hälften, 90 kommuner, att de har en strategi på plats med mål och åtgärder för hur de ska få ner utsläppen av växthusgaser inom kommunens gränser, linje med de nationella klimatmålen. Vissa kommuner kan dock ha mål och åtgärder som berör klimatet i andra dokument, men inte samlat i en strategi för just klimatet.

”Lägstanivån måste höjas”

Att så många saknar strategi är bekymmersamt, anser Maria Ivansson, verksamhetsledare på föreningen Klimatkommunerna, som samlar kommuner och regioner som jobbar aktivt med att minska sitt klimatavtryck.

– Utan en strategi som samlar vilka mål man har och vad som behöver göras för att nå dit, så blir det svårt att få till de utsläppsminskningar som behövs. Vi vet att många kommuner gör allt de kan för att minska utsläppen, men det här visar att lägstanivån behöver höjas, säger hon.

Hur snabbt man vill gå framåt i klimatarbetet varierar stort. Bland de kommuner som uppger att de har en klimatstrategi är det vanligaste målet att uppnå nettonollutsläpp 2045. Men flera siktar på 2030.

– Målet är satt eftersom det är bråttom, och det finns en politisk enighet om att vi ska gå snabbt framåt, säger Gun Lindberg, hållbarhetsstrateg på Västerviks kommun.

Precis som många andra kommuner i enkäten lyfter Västervik fram transporter och energieffektivisering som prioriterade områden. Även en större andel förnybar energi står högt upp på listan.

– Vi tittar till exempel på solpaneler och är på gång med lokal biogasproduktion. När det gäller trafiken kan vi bland annat ställa krav i upphandlingar och driva på för fler laddstolpar på landsbygden. En viktig del handlar även om att få mer energieffektiva byggnader – där kan vi inom kommunen påverka mycket, säger Gun Lindberg.

Olika förutsättningar

Hur pass enkelt det är för kommunerna att påverka utsläppen varierar dock kraftigt – och påverkas av om det finns tunga industrier, jordbruk, stora vägar eller andra utsläppskällor inom kommungränserna som är svåra att rå på.

I landsbygdskommunen Götene kommer runt 95 procent av växthusgasutsläppen från en stor industri, större vägar och annat som ligger bortom kommunens kontroll, enligt samhällsutvecklare Mikael Lundgren. Och då räcker Götenes klimatstrategi – som bland tar sikte på energieffektivisering och en fossilbränslefri kommunal fordonsflotta – inte särskilt långt:

– Det är nedslående att vi hamnar bland de sämsta kommunerna när det gäller växthusgasutsläpp eftersom vi är lite bakbundna av vår situation, säger Mikael Lundgren, som efterlyser skarpare regler och investeringar från EU- och statligt håll för att rå på de stora utsläpparna.

En blåslampa

Ett sätt att få en bild av hur snabbt utsläppen måste minska är att ta fram en koldioxidbudget, som visar hur mycket kommunen max får släppa ut varje år för att uppfylla sin del av Parisavtalet. Det kan fungera som en blåslampa eftersom budgetarna ofta visar en hög siffra som kommunerna inte är i närheten av, enligt Maria Ivansson.

Men bara en av tre kommuner som svarat på TT:s enkät uppger att de tagit fram en koldioxidbudget. Samtidigt lyfter flera kommuner, bland annat Kävlinge och Salem, att det är en prioriterad åtgärd att ta fram en sådan.

Trollhättans kommun tillhör dem som inte tagit fram en klimatstrategi i linje med de nationella klimatmålen – men däremot en koldioxidbudget, som sträcker sig fram till 2030. Och den visar att kommunens utsläpp måste ner med 16 procent per år.

Hur kommunen ligger till får att nå upp till det är svårt att svara på, enligt Ester O'Hara (MP) ordförande i miljöutskottet i Trollhättan.

– Vår koldioxidbudget antogs för drygt 1,5 år sedan och statistiken släpar efter. Men vi har sett att utsläppen framför allt kommer från transporterna och jobbar aktivt för att att få bort bilarna så mycket som möjligt och bygger bland annat ut cykelvägar och kollektivtrafik, säger Ester O'Hara.

Efterlyser tuffare krav

En annan fråga är om kommunerna kan mäta om omställningen går tillräckligt snabbt. Runt hälften av dem som svarat på enkäten uppger att de inte har en fastställd metod för att följa utsläppsutvecklingen inom deras geografiska område.

Då blir det svårt att veta om åtgärderna räcker, konstaterar Maria Ivansson:

– Man måste ju kunna följa hur det går.

Desto fler använder klimatkrav i sina upphandlingar för att påverka utsläppen – åtta av tio svarande kommuner uppger att de ställer sådana krav. Eftersom kommunerna tillsammans upphandlar varor och tjänster för flera hundra miljarder kronor varje år kan det ge betydande effekter.

Samtidigt pekar det faktum att många saknar en klimatstrategi på att staten behöver ställa högre krav, anser Maria Ivansson. I dag finns inget i lagen som säger att de måste ta fram mål eller strategier för sitt klimatarbete.

– Regering och riksdag måste tydligare lyfta kommunernas roll i omställningen, och jobba med morötter och piskor i form av lagstiftning och styrmedel. Det skulle ge skapa ett tryck på kommunerna att jobba klimatstrategiskt.