”Vår familj lever, vi får mat och värme”
Uppdaterad 2015-10-26 | Publicerad 2015-10-24
RIKSGRÄNSEN. Natten till den 13 september kliver familjen Alzeidawi ombord på båten som ska ta dem över havet till Grekland och tryggheten i Europa.
Det blåser. Efter någon timme sjunker båten med 130 flyktingar ombord. Noor, Ammar och deras två små pojkar kämpar i vattnet medan de ser 34 människor, tre i sin egen familj, drunkna.
Sedan i torsdags är de här – i Sveriges nordligaste flyktingboende.
Längst upp i norr har Migrationsverket sedan några dagar placerat 580 flyktingar.
Det är 500 mil mellan tragedin utanför den grekiska semesterön Leros och lugnet i Riksgränsen, Sveriges nordligaste skidort.
Så här års skulle skidanläggningen egentligen ha varit öde. Några anställda skulle skött driften och förberett för skidsäsongen som drar igång när ljuset vänder tillbaka i februari.
Så kom förfrågan från Migrationsverket: Kan ni öppna?
– Det gick på ett par dagar. Som situationen är nu var det självklart, vi öppnar, säger vd Sven Kuldkepp.
– Det bästa beslut vi fattat i ledningsgruppen, säger hotellchef Rita Wallberg när hon rusar förbi i korridoren.
Avtalet med Migrationsverket skrevs sent tisdags eftermiddag i förra veckan. 48 timmar senare kom de första bussarna med 250 asylsökande. I fredags kom ytterligare 330.
Och över en natt kom tragedierna i Medelhavet, 500 mil söderut, hit, med familjen Alzeidawi som flydde över havet och förlorade tre i sin familj, men reste sig ur sorgen och tog sig vidare genom Europa.
Springer runt i flip flops
Här i Riksgränsen får nu 580 flyktingar mat och husrum och vänliga ord, men ännu inte mycket mer.
Jo, varma kläder.
Temperaturen kryper ner mot noll på nätterna och häromdagen föll de första snöflingorna över fjällen.
Efter hand som dagarna går byts nu de barfota barnens flip flops ut mot strumpor, skor och kängor.
– Vi har hjälp av volontärer, säger Sven Kuldkepp.
– De gör ett jättejobb.
Frivilliga kommer från Kiruna och Narvik och byarna runt omkring. De sorterar koftor, jackor, skor och leksaker och slussar familjer från Bagdad, Damaskus och Asmara in till kläderna som hänger på galgar i rum som egentligen är tänkta för möten och konferenser.
”Vi tar en dag i taget”
Hotellpersonal, frivilliga och Migrationsverkets folk löser nya problem efter hand. Först kläder, sen sjukvård, sen kommunikation.
– Det är en extrem situation. Vi tar en dag i taget. Nu har alla tak och mat. Nästa steg är att få en sjukvård som funkar – och bättre förbindelser in till Kiruna. Folk måste ju ha möjlighet ta sig in till stan, säger Maud Lantto, enhetschef på migrationsverket inne i Kiruna.
Skola till barnen?
– Det måste vi också försöka ordna. Det finns en skola i Abisko, men vi måste prata med kommunen först. Vi har inte hunnit så långt.
Kryddar med Mellanöstern
I matsalen en trappa ner serverar köksmästare Ola Olsson frukost, lunch och middag. Köket gör vad de kan och kryddar med inspiration från Mellanöstern och östra Afrika.
Gästerna är nu så många och från så skilda delar av världen att flyktingarna själva i måndags delade upp mattiderna i språkområden, farsi, arabiska och engelska.
Det gör det lättare för alla att få plats.
I en annan del av skidanläggningen, i rummet bakom den ännu inte öppnade spa-anläggningen, finns plats att be för dem som vill. Också det på givna tider.
Och i receptionen, hjärtat i Riksgränsen, uppstår ständigt nya möten där länder och kulturer möts.
”Som att få en familj”
Moaz Azzo, 23, flydde med sin bror från Salamiyah i västra Syrien när Assads bomber föll över staden som ligger i korselden mellan IS och regeringstrupper.
– Det känns som att plötsligt hamna i ett sammanhang. Som att få en familj. Det är inte alls som i Syrien. Visst uppstår problem nu när allt är nytt för alla. Men det är bra stämning här, säger han.
Det är ungefär så den ofrivillige flyktingboendechefen Sven Kuldkepp vill ha det.
– Vi försöker ta hand om varandra. Flyktingarna är våra gäster och vi önskar att alla ska trivas hos oss…
– …så gott det nu går med allt vad de kan ha med sig av traumatiska erfarenheter, lägger han till.
”Förlorade sin familj i havet”
Det är nära mellan trygghet och tragedi i Riksgränsen hösten 2015.
Tårarna rinner nerför kinderna på Noor, 22, och Ammar, 26, när de berättar om flykten med barnen över Egeiska havet för fem veckor sedan.
Det var en nyhet som passerade som notiser då. Den lilla familjen Alzeidawi får hantera traumat så länge de lever.
34 människor drunknade i tragedin – femton barn, fyra spädbarn – när båten som gick ut från Didim i Turkiet tog in vatten och sjönk utanför Farmakonisi den 13 september.
Familjen Alzeidawi var åtta när de lämnade förföljelser och dödshot i Bagdad för vad de önskade skulle bli ett tryggt liv i Europa.
Efter den resan är bara fem kvar.
Noor, Ammar och sonen Yaser, 2, hade fått på sig flytvästar, men till deras nyfödde Ahmed fanns ingen väst.
– Det var mörkt och vi låg i vattnet i fyra timmar. Vi trodde vi skulle förlora båda våra pojkar, men vi räddades ur havet och fick liv i dem, säger Ammar.
Den lyckan hade inte Ammars bror, svägerska och brorson. Ali, 26, Dalia, 23 och Mariam, 3, gick under i vågorna.
Familjen visar dödsattesterna från Grekland. Ur en försluten plastpåse tar Noor fram vad som finns kvar av svågerns familj. På sängen lägger hon Alis slitna klocka och Dalias smycken i guld.
– Det är allt vi har.
”Vi behöver varandra”
Familjen fördes till semesterön Leros och fick hjälp av UNHCR att ta sig därifrån till fastlandet.
Fem veckor senare och 500 mil norrut steg de i torsdags kväll av Migrationsverkets buss på den asfalterade uppfarten till Riksgränsens skidanläggning.
De visste först inte var de hamnat.
Och större än så: de visste inte var Ammars bror placerats.
– Nu vet vi det. Han finns på en förläggning i Mellansverige. Han mår inte bra, säger Ammar.
Längtan efter att återförenas med brodern upptar just nu all deras tid, alla deras känslor.
– Det är okej här. Vi klarar oss. Vår lilla familj lever, vi får mat , värme, någonstans att bo. Men vi behöver vår bror och han behöver oss, säger Noor.
– Vi behöver varandra i sorgen.
Fakta: Riksgränsen
Riksgränsen är Sveriges nordligaste skidort och en av de äldsta i landet. Sedan 1928, när Friluftsfrämjandet öppnade sin turiststation Lapplandia, har skidåknig skett i organiserad form.
Byn ligger i nordvästra Kiruna kommun, alldeles intill norska gränsen och de åretruntboende kan räknas till ett tiotal personer.
Skidsäsongen startar först i slutet av februari, när ljuset vänder åter till Lappland, och pågår till slutet av maj.
Runt midsommar öppnar anläggningen, med sina liftsystem, några dagar.
Närmsta större stad är Narvik, fem mil bort vid norska Atlantkusten och Kiruna, 14 mil söderut.
Fakta: Asylsökande
I dag är omkring 580 asylsökande flyktingar inkvarterade i Riksgränsen. De flesta från Syrien, Afghanistan, Irak och Eritrea.
Migrationsverket hyr anläggning med personal fram till mitten av februari och betalar per person och dygn 200 kronor för logi och 150 kronor för mat.
Dagersättningen till asylsökande är 24 kronor per dag för en ensamstående och 19 kronor för sammanboende. Barn har tolv kronor per dag. Ersättningen ska räcka till allt utöver kost och logi. Asylsökande kan ansöka om särskilt bidrag för vinterkläder och glasögon.
Flyktingar med egna pengar får ingen ersättning.
Totalt tar Kiruna kommun just nu emot omkring 1 300 flyktingar.
Varje asylsökande ska få sin sak prövad, men trycket är stort på Migrationsverkets handläggare. De som senaste dagarna kommit till Riksgränsen kan få sin sak prövad först i april av handläggare i Boden.