Vännerna om Lena Nyman
Uppdaterad 2018-09-11 | Publicerad 2011-02-04
Börje Ahlstedt: ”Jag blir så bedrövad”
Vid 11-tiden på fredagen kablades nyheten om Lena Nymans död ut.
Börje Ahlstedt:
– Herregud, jag satt och pratade om Lena länge i går kväll och nu är hon alltså död! Jag blir så bedrövad!
Lena är det största kvinnogeniet i svensk film någonsin. Hon var så generös i spelet att medspelaren blev smittad av hennes generositet.
– Lena var uppvuxen i Kristineberg och jag på Lilla Essingen, det var ju arbetarområden båda två och det gjorde att vi hade en symbios redan från början som gjorde att vi med lätthet kunde förstå varandra. Hennes berättarglädje gjorde att hon blev så fullständigt trodd hela vägen.
Marie Göranzon:
– Det är en stor sorg. Hon var min allra bästa konstnärliga vän. Hon var den allra största konstnären i sin generation. Folk brukar missbruka begreppet geni. Geni betyder nyskapande och det var Lena. Hon är det enda geni jag känner på skådespelarsidan. Hon var en kär kollega.
Peter Dalle:
– Jag hörde precis. Jag tillhörde inte den närmaste kretsen utan jag har jobbat med henne ett par gånger. Bland annat i ”Skenbart”. Hon var oerhört kraftfull och en väldigt potent skådespelerska. Ett kraftpaket. Hon var reptilsnabb och rolig att spela med. Hon hade en förmåga att skapa tid. Man blev inte stressad av arbeta med henne och det är inte alla som har den förmågan. Hon var väldigt rolig att regissera.
– Jag har förstått att det inte stod så bra till. Så beskedet var ganska väntat.
– Oj, det var en nyhet. Det var illa. Vi var inte närmare bekanta. Jag spelade med henne tillsammans i "Drömkåken". Det var ju mycket improvisation i hennes scener och det var hon fantastisk på. Det är en förlust för Teatersverige.
– Hon var en fantastisk skådespelare. Ibland kunde man få en känsla av att hon var så naturlig. Att hon inte spelade. Men det handlade ju om att hon var så pass förberedd och nogrann.
– Sorgligt, sorgligt, sorgligt, hon har varit sjuk så länge, men hon kommer att lämna ett stort tomrum efter sig. Jag minns henne som den genuina personen hon var, inte lik någon annan.
– Jag skrev och regisserade Lena i det som blev hennes två sista stora roller, för TV och på scenen. (Cheek to cheek och Helvetet är minnet utan makt att förändra.) Lena var den mest knivskarpt intelligenta skådespelare jag arbetat med (och som alltid själv påstod att hon var helt intuitiv). Privat var hon rolig, giftig, varm, omtänksam och kärleksfull. En av de få i branschen jag aldrig hört något någonsin tala illa om. Jag älskade henne innerligt och sörjer henne djupt.