Aneta satsade allt på butiken för att överleva

Peter Kadhammar

Grekland har fått en ny regering och ingen är gladare för det.

Vad ska Aneta Alexandrova glädjas åt? Vad ska hon hoppas på? Hon har placerat sitt livs besparingar i en liten närbutik som knappt går runt, och den enda framtidsutsikten är ännu bistrare tider.

Butiken ligger vägg i vägg med ett apotek där ägaren Kostas fruktar att han måste stänga innan årets slut.

Småföretagarna Kostas och Aneta tillhör den strävsamma medelklass, samhällets ryggrad, som konservativa Ny demokrati vill representera. Och mycket riktigt röstade Kostas på partiet, inte för att han väntar sig ­något gott utan för att alternativen var alltför fasansfulla.

Aneta är invandrare från ­Bulgarien och får inte rösta, men hon säger att Ny demokrati var det minst usla.

Hon sitter i kassan i butiken som varit öppen i tre månader. Aneta och hennes man har ­satsat 15 000 euro, pengar de sparade ihop under 13 slitsamma år som städare.

Att öppna ny butik dessa ­dagar kan tyckas äventyrligt, men de hade inget val.

– Många började städa och bjöd under oss. Det gick inte ihop längre, jag orkade inte fortsätta. Så vi öppnade affären trots att tiderna är oroliga.

Hennes farhågor har besannats. Intäkterna räcker knappt till att hålla butiken i gång, än mindre till att ge Aneta och hennes man anständiga löner.

– Jag är orolig. Vad ska vi sedan leva av om inte butiken bär sig?

Kostas, apotekaren bredvid, har haft sitt företag i 16 år. För fem år sedan hade han intäkter på 10 000 euro per månad. Nu är de nere i 2 000. Det innebär att inte heller Kostas kan ta ut någon lön.

Hans fru arbetar på bank och har fått sin lön sänkt från 1 800 till 1 000 euro i månaden.

– Har vi nått botten eller faller vi ännu mer? Det är inte slut än. Men vi orkar inte falla mer.

Han gjorde sin medborger­liga plikt och gick till vallokalen. Han gjorde som etablissemanget i EU förmanade honom och la sin röst på en ”ansvarsfull” politiker, det vill säga Ny demokratis Antonis Samaras.

Och nu då?

Kostas och Aneta har sina ­affärer på Acharnongatan, i ett område där, med Kostas ord, ­staten har upphört att fungera. Hans åldriga kunder ber nazisterna om skydd när de ska till banken och hämta ut pengar. Försäkringskassan har slutat ersätta apotekarna för mediciner som förut var subventionerade. Pengarna är slut. Apotekarna svarar sedan 23 maj med att bara lämna ut mediciner mot kontant och full betalning. Det innebär att en massa kunder, de åldringar Kostas talar om, inte har råd att hämta det läkaren ordinerar.

– Apotekareförbundet beräknar att en femtedel kommer att tvingas stänga innan vintern. Jag hade inte klarat mig så här länge om jag inte haft besparingar att ta av. Jag köper in varor med mina privata sparpengar.

En gammal man kommer in. Han köper en bägare att kissa i. Den kostar 30 cent, knappt tre kronor. Han frågar om strejken, jaha den pågår fortfarande? Man måste fortfarande betala fullt pris för medicinerna?

Han går ut med sin urinbägare.

I den nya, ­fräscha butiken bredvid sitter Aneta och väntar på kunder. En och annan kommer in, men de är alldeles för få för att leva på.