Maria pressades i Lukasjenkos hemliga bunker
Publicerad 2020-08-20
MINSK. Maria förs in i polisens hemliga bunker.
Hon lägger märke till att väggarna är täckta av plattor – sedan går dörren igen.
– Allt jag tänkte var att jag inte ville bli misshandlad eller våldtagen till döds, säger hon.
Duggregnet faller över Minsk.
Det är den elfte dagen efter presidentvalet och trots att sjutusen demonstranter redan har gripits utlovar Belarus ledare Aleksandr Lukasjenko ännu strängare tag, enligt den statliga nyhetsbyrån.
Utanför det ökända Okrestina-fängelset möter vi 21-åriga Maria. Hon ber oss att inte skriva hennes efternamn, är mån om att skydda sin familj.
Förra tisdagen åkte hon och två vänner runt i en bil och delade ut första hjälpen-lådor de själva plockat ihop till demonstranterna.
– Vi hade tejpat stora, röda kors på bilen och hoppades att det skulle skydda oss. Tyvärr blev det tvärtom, säger hon.
De stoppades av en vanlig trafikpolis strax före två på natten. Minuten därpå kom civilklädda män med svarta ansiktsmasker till platsen.
De handfängslades. Efter några första slag togs de till en polisstation en bit utanför Minsk där de placerades i en idrottshall, tillsammans med runt tvåhundra andra demonstranter.
Alla beordrades att ligga ner mot golvet, medan grupper av män med svarta ansiktsmasker gick runt och sparkade på dem.
– De träffade mig i nacken och över ryggen, säger Maria.
En gång i halvtimmen valde männen slumpmässigt ut fem, sex personer som fördes bort. När de kom tillbaka var de misshandlade bortom igenkänning.
Varje halvtimme bad Maria tyst om att slippa bli vald.
Till sist kände hon en hand på sin axel.
Hon tänder en cigarett. Röker med snabba bloss, som alla som befunnit sig innanför fängelsemuren.
En tältstad har vuxit upp här ute. Jurister, läkare och psykologer erbjuder de frigivna gratis hjälp.
Maria har återvänt i hopp om att få tillbaka sina tillhörigheter, telefonen, plånboken och väskan.
– Ibland börjar högerhanden plötsligt skaka, säger hon. Jag förstår inte riktigt varför.
Rummet var rektangulärt, kanske tjugo kvadratmeter stort och med bänkar längs kanterna. Maria noterade att väggarna var täckta av plattor och att golvet var av ett okänt, hårt, syntetiskt material.
När dörren gick igen förstod hon varför. Rummet var totalt ljudisolerat.
Lukten av svett, smuts och blod fick henne att nästan kräkas.
– Allt jag tänkte var att jag inte ville bli misshandlad eller våldtagen till döds, säger hon.
Maria beordrades att sätta sig på en av bänkarna. De fem männen som letts in med henne trycktes ner på golvet, den närmaste bara metern bort. Byxorna slets av och de började misshandlas med käppar, med ett ursinne som Maria aldrig tidigare sett.
Hon skulle i stället knäckas psykologiskt. Frågorna haglade över henne.
– Varför är du här?
– Vem har betalat dig?
– Säg att du älskar presidenten!
Männens skrik studsade mellan väggarna. När de till sist bars ut var benen svarta.
Följande kväll fördes Maria till Okrestina-fängelset. Hon tillbringade natten på en öppen gård tillsammans med ett fyrtiotal andra kvinnor, utan vatten, toalett eller filtar.
Från granngården hördes de manliga demonstranternas röster. De försökte hålla humöret uppe. En kemiprofessor ordnade frågesport medan andra sjöng Scorpions-låten ”Wind of change”.
Följande dag kom en ung maskklädd man fram till Maria.
– Du ser trevlig ut. Vad gör du här?
Hon samlade mod till sig.
– Vad gör DU här?
Mannen mumlade något om att han var tjugo år, behövde pengarna och struntade i vem som ledde landet. Något svar på vilken grupp eller förband han tillhörde fick hon inte.
Vi följer Maria fram till Okrestina-fängelsets murar. Frisläppta med bandage och blåtiror väntar under paraplyer. Anhöriga söker bland listorna på försvunna, som Marias pappa nyss gjorde.
De är tysta, allt är tyst.
Kanske för att tanken på vad som fortgår på andra sidan taggtråden, bara några tiotal meter bort, är olidlig.
Maria släpptes efter två dygn. Hon togs om hand i tälten och fick det hon längtat mest efter, svart kaffe och en cigarett.
Efter en kvart körde säkerhetstjänsten KGB bort volontärerna. Maria gömde sig i en parktoalett i två timmar innan hon vågade sig ut.
På något sätt vacklade hon hem till sin bästa vän.
– Det är ingen fara med mig, sa hon och somnade.
Efteråt berättade vännen att hon skrikit och vridit sig hela natten.
Lika lite som fängelsemurarna vittnar om misshandeln därbakom bär Marias ansikte spår av vad som har skett.
Hon är klädd som vem som helst i Minsk. Eller i Stockholm.
Eller i London, där hon bodde och jobbade fram till i våras.
Men så börjar högerhanden åter skaka.
– Det som har hänt mig är ingenting. Jag är okej, säger hon.
