Sanningen om Dambergs budget
Vi människor har en tendens att försöka göra oss smartare än vad vi är. Ta bara det aktuella ämnet inflation. Egentligen är det ganska simpelt. Ju högre inflation, desto mer faller våra pengar i värde.
Modern ekonomisk teori utgår mycket riktigt från att vi alla är utrustade med en slags inre kalkylator som hela tiden räknar om alla prislappar vi ser utifrån den senaste inflationssiffran från Statistiska Centralbyrån.
Riktigt så fungerar det inte. Forskare som Nobelpristagaren Daniel Kahneman har visat att de flesta stirrar sig blinda på nominella priser snarare än hur mycket de får för pengarna. En lönesänkning på 5 procent vid 0 procents inflation betraktas som en kränkning medan 5 procent mer i lönekuvertet när inflationen är 10 procent ses som helt okej.
Trots att utfallet är i princip identiskt.
Det här gör oss till ganska lätta offer för siffertricksare.
Som en finansminister till exempel. När Mikael Damberg i veckan presenterade sin vårändringsbudget låg fokuset på regeringens “satsningar” på sammanlagt 35 miljarder. Alltifrån försvaret till fattigpensionärer duschades i nya fräscha pengar. Något som hamnade i skymundan: att det i själva verket var en sparbudget.
Hurdå? Jo, regeringen räknar med att inflationen under hela 2022 blir 4,6 procent. Men finansdepartementet spår att utgifterna för 2022 (exklusive räntekostnader för statsskulden) bara ökar med 2,4 procent. Alltså i praktiken en minskning. I kronor och ören handlar det om 25 miljarder. Vilket finansministern förstås inte nämnde.
Fram till och med 2025 räknar regeringen med att inflationen kommer uppgå till sammanlagt 10,8 procent. Om 2021 års samlade utgifter bara skulle skrivas upp i den takten landar summan 2025 på sammanlagt 1 347 miljarder. Men Mikael Damberg räknar i sina prognoser bara med att hosta upp 1210 miljarder, en skillnad på hela 137 miljarder kronor eller mer än hela den nya höjda försvarsbudgeten.
Nu påverkas förstås inte alla budgetens utgiftsposter av att energi, mat och kläder blir dyrare. Men det är ändå lite märkligt att exempelvis universiteten väntas klara sig med bara 1,7 procent mer pengar år 2025 än ifjol och att de allmänna bidragen till kommunerna ska minska med 3,7 miljarder. Om de hade följt inflationen hade bidragen istället ökat med över 16 miljarder. Av de 13 nya miljarderna som ska gå till att stärka rättsväsendet fram till 2025 äts hälften upp av prisstegringar. Och så vidare.
Förklaringen är att statens utgifter inte automatiskt räknas upp med inflationen eller BNP. Autopiloten är därmed inställd på att välfärdsstaten hela tiden ska få mindre pengar att röra sig med, om sittande regering inte griper in och gör en manuell justering.
Det finns till och med ett namn för detta maskineri: automatiskt budgetförstärkning, ABF. Enligt Ekonomistyrningsverket handlar det om minst 20 miljarder per år som staten smygsparar på det här viset.
Det har bidragit till att statens budgetutgifter i förhållande till svensk ekonomi sjunkit över tid. I början av 2000-talet låg de kring 30 procent av BNP, idag runt 20 procent. Det innebär grovt räknat 500 miljarder mindre till den offentliga sektorn än för ett par decennier sedan. Per år. Denna ständiga svältkur har gjort det möjligt att sänka skatterna ganska rejält.
Det är nämligen så fiffigt ordnat att statens inkomster, till skillnad från utgifterna, snällt skuggar inflation och BNP uppåt. Utgifterna har dock bantats snabbare än skatterna, vilket är orsaken till att den svenska statsskulden sjunkit dramatiskt.
Så nästa gång finansministern presenterar en budget och strör ord som “reformer” och “extra miljarder” omkring sig, glöm inte att plocka fram miniräknaren. Vi kanske inte alltid är så snabba i huvudet som vi tror, men det finns ju hjälpmedel.