Tech-baronernas mjuka maktoffensiv
Har du någonsin svurit över ett företags till synes bottenlösa inkompetens och fantiserat om att du dyker upp på huvudkontoret och deklarerar att firman från och med nu ägs av dig? Hur du kliver in på ett personalmöte med orden: “här är listan på alla som får behålla jobbet” samtidigt som du elegant skjuter ett tomt papper över konferensbordet?
För de flesta stannar sådana tankar vid passivt-aggressivt dagdrömmeri. Inte om du är världens rikaste man. I veckan meddelade Teslas grundare Elon Musk, god för bortåt 3 000 miljarder, att han blivit största ägare i Twitter med drygt 9 procent av aktierna.
Vad vill han? Elon Musk har flera gånger uttryckt missnöje med hur Twitter fungerar, vilket inte gått obemärkt förbi eftersom han är en av plattformens största stjärnor med 81 miljoner följare. Denna maktposition har Elon Musk tidvis hanterat tveksamt. Som när han annonserade att det fanns ett färdigt bud på det då krisande Tesla (inte sant), kallade en dykare som försökte rädda några thailändska pojkar ur en grotta för pedofil (blev stämd för förtal) och alla gånger han tweetat upp kursen på dogecoin (en hittepåvaluta).
Risken för att Elon Musk likt en annan superspridare av mikromeddelanden, Donald Trump, kastas ut från Twitter lär dock ha sjunkit till noll. Elon Musk ville även ta plats i styrelsen och skulle därmed i praktiken bli sin egen polis. Han tycks också ha en massa idéer om hur bolaget kan bli bättre.
Nu har han avsagt sig en styrelseplats, men kommer ändå kunna utöva mycket makt över bolaget. Därmed har Elon Musk tagit klivet från entreprenör till en av världens mest inflytelserika publicister. Twitter kan i kraft av sina algoritmer styra vilka budskap som får genomslag och därigenom påverka det politiska debattklimatet i länder över hela världen. Elon Musk har redan antytt att han inte gillar Twitters kampanjer mot hat och desinformation som han tycker kväver yttrandefriheten.
Elon Musk är inte den enda tech-miljardär som gett sig in i redaktörssvängen. Salesforces grundare Marc Benioff har tagit över tidningen Newsweek och Amazons Jeff Bezos äger sedan flera år den prestigefyllda Washington Post. Betyder det att Bezos använder den för sina egna syften? Inget tyder på det. Har hans räddning av tidningen köpt honom rejält med kredd i Washingtons mäktiga innekretsar? Tveklöst. Inom utrikespolitiken brukar sådant här kallas soft power, ungefär maktutövande med ett leende och en arm om axeln.
Förra året avslöjade New York Times att Facebook i hemlighet sjösatt en kampanj med namnet “Project Amplify”. Tanken var att manipulera bolagets News Feed, den funktion som styr vad som kommer upp i 3,5 miljarder människors dagliga flöde, för att på så sätt sprida inlägg som beskrev Facebook i positiva ordalag. Vem behöver lobbyister om man har en direktingång till människors hjärnor?
Samma potentiella makt har Google, som genom att skruva på sin sökmotor kan ändra människors syn på världen. I USA har bolaget anklagats för att försöka tysta röster på högerkanten. Det finns det inga bevis för. Vilket inte är samma sak som att Google inte skulle kunna göra detta, om de ville. Liksom att spionera på alla som använder Google Docs, exempelvis undersökande journalister i färd med att skriva en explosiv artikel om Google.
Låter detta lite väl konspiratoriskt? Det är möjligt.
Men faktum är att en handfull tech-baroner i Silicon Valley sitter på de mest potenta vapen för informationskrigföring som världen någonsin skådat. Det är lite som ett gäng halvpackade tonåringar som fått nycklarna till ett fulltankat och maxbestyckat stridsflygplan.
Att denna ordning inte stött på mer motstånd vilar på ett underförstått antagande: vi måste väl ändå lita på att de inte missbrukar sin makt? En enkel fråga kan lätt infinna sig: varför då?