Norge har fått sitt eget 11 september

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Oavsett vem som ligger bakom har Norge fått sitt eget 11 september.

Chocken, rädslan och känslan av ett yttre hot mot nationen.

Jag känner igen reaktionerna från New York 2001.

Jag upplevde 11 september på plats i New York. När jag ser tv-bilderna från Oslo infinner sig en isande känsla av att jag sett allt detta tidigare. Den ofattbara förödelsen. Rökmolnen som då svepte in Manhattan i ett dis, och nu Oslo.

Norrmännens akuta svar är detsamma som amerikanernas för snart tio år sedan.

Alla infartsvägar till centrala Oslo stängdes omedelbart. Larmnummren gick inte att komma fram på och mobilnäten överbelastades.

Då var det president Bush som fördes till hemlig ort. Nu var det Jens Stoltenberg, som gömdes i några timmar innan han med svettpärlor på överläppen vädjade om lugn, och med oroliga ögon men stadig röst antog rollen som landsfader.

Framförallt känner jag igen den förlamande oron och osäkerheten om vem det är som vill Norge illa. Den gnagande känslan av att vara under attack från en okänd fiende.

Antalet döda är inte på långt när lika stort som i USA, men tillräckligt många för att den psykologiska effekten ska bli likartad. Efter paniken kommer den nationella samlingen.

När jag skriver detta vet vi inte vem som ligger bakom dåden.

Ytligt sett bär det prägeln av ett islamistiskt dåd. Gärningsmannen eller männen slår till på flera ställen nästan samtidigt. Bomben verkar vara tillverkad av bland annat konstgödsel. Att klä ut sig i polisuniform och döda fienden är högsta mode bland talibanerna i Afghanistan.
 

Norge har soldater i Afghanistan och deltar i aktionen i Libyen. Landet är med i Nato. I Norge bor många invandrare från Pakistan och Afghanistan, en del missnöjda.

Mot det kan tala att den man som gripits är etnisk norsk. Han kan gå islamisternas ärenden men det kan lika gärna vara något helt annat som ligger bakom. Han kan vara en norsk extremist eller en galen ensling som känt sig illa behandlad av myndigheterna, och som läst på islamistiska hemsidor på nätet hur man tillverkar en bomb.

I det akuta skedet spelar det egentligen ingen roll. Reaktionerna inför det meningslösa våldet är desamma.

Vad finns att vinna på att spränga centrala Oslo i småbitar? Vem tjänar på att urskiljningslöst döda ungdomar på ett politiskt läger?
 

Före 11 september trodde amerikanerna att de var osårbara på hemmaplan. På samma sätt har norrmännen gått omkring och trott att de i sin välbärgade idyll på något sätt var immuna mot terrorn.

Trots Madrid 2004, London 2005 och Mumbai 2008 är känslan att det händer någon annanstans – men inte här.

För ett knappt år sedan var Sverige mycket nära att få sitt 11 september, men självmordsbombaren från Tranås lyckades aldrig döda någon annan än sig själv. Osloborna hade inte samma tur.
 

Terroristernas mål är att skapa kaos och fruktan. Ge en känsla av att landets regering inte är i kontroll, och därmed skapa en chans att försöka påverka politiken i en viss riktning.

De lyckades i Madrid i mars 2004 när ett gäng bomber på pendeltågen dödade 200 människor, och fick spanjorerna att rösta fram en vänsterregering som drog hem landets trupper från Irak. President Bush startade till al-Qaidas glädje det världsomfattande kriget mot terrorismen som fortfarande pågår.

Vad som händer i Norge återstår att se. Dåden kommer garanterat att påverka det norska samhället under lång tid. Det är det mest dramatiska som hänt i Norge sedan andra världskriget.

Det blir intressant att se om norrmännen är starka nog att fortsätta att leva som tidigare. Att försvara sitt öppna samhälle. Jag har svårt att se ett mer effektivt sätt att se till att terroristerna inte vinner.

22 juli 2011 var det Oslo som drabbades. I morgon kan det vara Helsingfors, Köpenhamn, Berlin eller Stockholm. Terrorn är det globala samhällets farsot. Och plågan är långtifrån över.

Wolfgang Hansson