”Då förstod jag hur nära det var”

I dag vittnade TV4-journalisten i bombrättegången

Hon vaknade mitt i natten av att brandvarnarna tjöt. Först trodde hon att det brann.

Sen förstod hon att någon detonerat en bomb utanför hennes lägenhetsdörr.

– Jag kunde inte fatta det som hänt. Det fanns inte någon som ville mig illa, säger TV4-journalisten i rätten.

Det var en känslosam första dag av rättegången angående den bomb som briserade på Södermalm i Stockholm tidigare i år.

Enligt åtalet ska en man ha beställt hjälp med en indrivning från det kriminella gänget Original Gangsters för att få pengar från en gammal affärsbekant. Sju personer står åtalade för inblandning.

Men det mesta gick fel vid bombdådet och i stället briserade, natten till den 20 maj, bomben utanför lägenhetsdörren hos en TV4-journalist som inte alls hade med saken att göra.

Vaknade av brandvarnarna

Efter lunch på måndagen förhördes hon. Hon berättade att hon vaknade av att brandvarnarna i lägenheten tjöt.

– När jag öppnar ögonen ser jag inget annat än rök och vitt puder. Det bara vällde in enorma rökmoln. Jag kunde inte se något. Min första tanke var att ta mig ut.

Hon lyckades klättra ut genom fönstret och hoppa ner på innertaket.

Senare fick hon höra att det inte alls var en brand som hon trott, utan en explosion. Polisen frågade om hon varit utsatt för hot.

– Jag kunde inte fatta vad som hänt. Det fanns inte någon som ville mig illa. Då måste det vara en knäppgök för det finns ingen annan, tänkte jag.

Blivit känslig för ljud

I säkerhetssalen i Stockholms tingsrätt berättade hon också om hur händelsen påverkat henne.

– Det känns som att jag har tappat luften och håller på att återfå andan.

Under tiden efter sprängattentatet bodde hon i tillfälliga lägenheter och barrikaderade ytterdörrarna med stolar och byråer när hon skulle sova.

– Jag vet att sannolikheten att jag skulle drabbas igen är minimal men känslorna styr.

Hon har också blivit överkänslig för ljud.

– Jag upplever ljud starkt och blir psykiskt pressad så att jag stelnar till och tårarna kommer. Det här kommer jag alltid bära med mig.

Blod på kudden

Nu ber hon sina vänner att ringa henne på telefonen innan de kommer och hälsar på så att hon ska slippa höra ringklockan.

Men i helgen ringde den. Hon kände ett krypande obehag och tänkte att det kunde vara någon som var ute efter henne.

– När jag tittar ut ser jag en liten figur med pistol. Men i nästa sekund ser jag ett spöke också och inser att det är barn som är utklädda till halloweenfigurer.

Första gången hon var tillbaka i sin lägenhet efter händelsen fick hon en chock.

– Det var lite blodspår på huvudkudden. Då förstod jag hur nära det varit. Det fanns ett tiotal stora hål i gipsväggen bredvid mig, nära huvudet. Då gick det upp för mig vad jag utsatts för och vilken tur det var att jag överlevt. Då började jag gråta.