Marina Litvinenkos brev - ord för ord

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-02-05

Läs hela brevet till president Putin

Den mördade Alexander Litvinenkos änka ber i ett brev till Vladimir Putin om hjälp att lösa mordet på hennes make.

– Jag har förlorat en högt älskad man och en far till mitt barn. Jag kommer inte att få ro förrän de skyldiga står inför domstolen, skriver Marina Litvinenko.

Här publicerar vi hela brevet.

Följ ämnen
Ryssland

”Herr President! Jag skriver till er eftersom den brittiska polisen har överlämnat utredningsresultaten gällande mordet på min man till kungliga åklagarmyndigheten. Det har bildats en uppfattning att de ryska myndigheterna inte erbjuder Storbritannien nödvändig hjälp. I en ledare från den 31 januari ställer tidningen Washington Post till och med frågan: 'Varför skyddar Vladimir Putin två misstänkta?' Jag påminner er om era ord, när ni sa, att antagandet om att den ryska staten skulle vara delaktig i mordet på min man är 'absurt'. Jag måste få veta vem som dödade Sasja. Jag ber Er att beordra era tjänstemän att hjälpa myndigheterna i Storbritannien att få mördarna inför rätta. Ni har alltid meddelat att ni befinner er högst upp i den ryska maktvertikalen och därför, om den ryska staten är ansvarig för detta mord, så är det i slutändan Ni som bär huvudansvaret. Om Ni och den ryska staten inte bär ansvar för detta mord så måste Ni villkorslös göra allt som står i er makt för att hjälpa de brittiska myndigheterna att hitta de skyldiga. Jag har aldrig påstått att Ni bär ett personligt ansvar för mordet. Det jag har sagt är att om Ni inte gör ert yttersta för att hjälpa de brittiska myndigheterna att hitta de skyldiga till detta fruktansvärda brott, så återstår bara för mig att anta, att Ni har något att dölja. Om Ni och staten är oskyldiga, var så snälla och ge ert folk order om att hjälpa till att föra brottslingarna bakom denna ogärning inför rätta. Jag har förlorat en högt älskad man och en far till mitt barn. Jag kommer inte att få ro förrän de skyldiga står inför domstolen”

Marina Litvinenko

London, 31 januari 2007.

Följ ämnen i artikeln