Jag är full – och kör som en gud

Erik Wiman

Här testar Aftonbladets reporter rattfylla

SKÖVDE. Jag kör som en gud.

Med 1,6 promille i kroppen glider jag fram på behörigt avstånd bakom en långtradare.

Livet leker – tills föraren framför får för sig att bromsa.

Game over.

En lång rad svenska kändisar har åkt fast för rattfylla. De flesta har kört bil för tidigt dagen efter en fest. Andra har chansat, trots att de druckit samma dag.

Men hur dålig bilförare är man egentligen efter att ha druckit? Vi åkte till högskolan i Skövde för att dricka öl och köra bil i en simulator.

Det är, som ni säkert kan förstå, en extremt märklig känsla att ensam inför en grupp forskare korka upp en starköl och ta den första klunken.

– Ja, skål då killar, försöker jag lite tamt.

Men, det ska sägas, obehagskänslan är i högsta grad övergående.

Första mätningen gör vi vid 0,2 promille. Jag sätter mig bakom ratten i Volvon och känner mig inte det minsta berusad. Det gjorde inte heller popartisten Christer Sandelin när han för en tid sedan stoppades med ungefär samma alkoholhalt i kroppen.

– Det går inte att kalla det rattfylla, argumenterar han i en artikel här intill.

Nu vet jag ingenting om Christer Sandelins egenskaper bakom ratten, men min egen reaktionsförmåga har i alla fall redan påverkats negativt, visar det sig.

Testet går ut på att jag ska ställa mig på bromsen när bromsljusen på lastbilen framför tänds.

I nyktert tillstånd har jag gjort stiliga inbromsningar på 0,4 sekunder, vilket enligt teamet i Skövde är ett bra resultat.

Men nu tar det i snitt 0,6 sekunder för mig att reagera. I den hastighet jag kör är det en skillnad på fem meters bromssträcka.

Jag har nu utvecklat en svår törst och knäcker ytterligare en öl. För säkerhets skull häller jag i mig 50 milliliter starksprit också.

Det slår mig att det är vid det här laget jag brukar le lite grann åt mig själv i spegeln på herrtoan och tänka att jag nog inte ser så dum ut trots allt.

Nu ska jag i stället blåsa i en alkomätare och sedan hoppa in i bilen igen. De digitala siffrorna klättrar upp till 0,4 promille. Stoppas jag nu ryker körkortet.

Förmodligen skulle jag också få en artikel i branschtidningen Resumé under rubriken ”Aftonbladet­journalist körde rattfull”.

Min reaktionstid har försämrats ytterligare och det dunkar till varje gång jag kör in i lastbilen framför. Bilen hinner i snitt färdas 15 meter innan jag ställer mig på bromsen.

Jag fortsätter mitt enmansparty till fotograf Jerker Ivarssons stora nöje. Spriten tvingas jag tyvärr dricka ren eftersom vi glömde att köpa det som i Östergötland brukar kallas för späe, det vill säga läsk att blanda med.

Smaklökarna protesterar, men humöret stiger i takt med att vodkan rinner ner.

Jag klockar mig på 0,7 promille och på 1,2 och även om jag tycker att jag kör som en gud så är mina resultat nedslående. Det tar nu 0,7 sekunder innan jag hinner reagera. På den tiden hinner bilen rulla 18 meter och jag krockar gång på gång med lastbilen framför.

Jag har nu ungefär samma alkoholhalt i blodet som den folkkära författaren Viveca Lärn hade när hon stoppades förra året.

– Det var det värsta jag har gjort i hela mitt liv, men samtidigt är jag tacksam för att jag inte skadade någon, säger hon.

Jag förstår henne. Jag är vid det här laget en urusel förare och har svårt att hålla rätt avstånd till bilen framför.

Men jag tänker att det är nog första och enda gången jag kan lämna in ett kvitto från Systembolaget till ekonomiavdelningen och kräva ersättning. Bäst att dricka upp.

Med fem starköl och 200 milliliter starksprit innanför västen är jag i toppform.

Alkomätaren visar 1,54 och jag trummar lätt på ratten. Tänker på en låt. Vill sjunga.

Pang!

Jag hinner inte reagera alls.

Två ord pryder bildskärmarna framför bilrutan.

”Dödlig krasch.”