Risken är stor för en ren slakt
Det krävdes att Muammar Gaddafi slipat knivarna för den slutgiltiga massakern innan världen kunde samla sig till en motattack.
En flygförbudszon ger motståndsrörelsen hopp. Men det är långtifrån säkert att det räcker.
För rebellrörelsen slår klockan redan fem i tolv.
Tyrannen Gaddafi står mer eller mindre och knackar på Benghazis port, demokratiaktivisternas sista fäste. Lyckas han inta staden har han de facto tagit tillbaka makten över Libyen. Risken är stor att han genomför en ren slakt av dem som öppet trotsat hans styre.
Flygförbudszonen ökar oppositionens chans att försvara staden. Fram-förallt är FN:s beslut en välkommen moralhöjare.
För första gången under de senaste veckornas demonstrationer och början till inbördeskrig får Gaddafis motståndare konkret hjälp från en omvärld som hittills bara serverat vackra ord.
FN-resolutionen är en krigsförklaring mot Libyen. Formuleringen att FN ska skydda civilbefolkningen ”med alla nödvändiga medel” innebär att det kan handla om betydligt mer än att bara hålla Gaddafis stridsflyg på marken.
Stridsvagnar och artilleripjäser är också mål som kan slås ut från luften av utländskt stridsflyg. Det enda som utesluts är en markinvasion.
Rent praktiskt är det troligen USA som med hjälp av Storbritannien och Frankrike kommer att börja med att slå ut Libyens luftförsvar för att minska risken för de egna piloterna. Därefter kommer man att förstöra alla libyska stridsplan som försöker lyfta och troligen även attackera Gaddafis truppkonvojer.
Eftersom regimen står så nära Benghazi är det inte säkert att det räcker. Det gäller för FN-styrkorna att slå till snabbt – helst redan i dag – eftersom man kan anta att Gaddafi forcerar offensiven efter säkerhetsrådets beslut. Nato har säkert förberett en operation för det fall FN skulle säga ja.
Att det tagit så lång tid för omvärlden att komma till skott beror på att USA ända fram till för någon dag sedan tvekat, medvetet om risken att Kina och Ryssland skulle lägga in sitt veto.
President Obama var mycket noga med att en aktion måste ha stöd i FN. Han vill till varje pris undvika intrycket av att det handlar om en amerikansk attack mot Libyen även om USA i praktiken är det enda land som kan upprätta en flygförbudszon över ett så stort territorium.
Obama är rädd att det ska leda till ett förnyat hat i arabvärlden mot USA. Att snacket blir att ”nu tänker USA ta över Libyen för att de vill åt oljan”.
Därför har han – precis som George Bush den äldre gjorde inför Kuwaitkriget 1991 – sett till att även några arabländer ställer upp. En nog så viktig symbolhandling. Qatar, Jordanien och Förenade Arabemiraten sägs ha sagt ja.
Presidenten är också rädd att USA ska dras in i ännu ett utdraget krig i ett muslimskt land.
Obama bytte fot när han såg hur nära det är att Gaddafi ska återta makten. Att passivt se på när ytterligare ett folkmord genomförs ger inga pluspoäng.
Libyens diktator har trots allt attackerat sitt eget folk med både bombflyg och stridsvagnar.
I bästa fall kan FN:s aktion hjälpa frihetsvågen att rulla vidare över arabvärlden.
I värsta fall förlänger den inbördeskriget.