Reporter avslöjade känslig vapenhandel - dog

Läs hela artiklen ur Novaja Gazeta om journalisten Ivan Safronov

Avslöjanden om misslyckade raketuppskjutningar och oetisk vapenhandel kan ha blivit den ryske reportern Ivan Safronovs död.

När Ivan krossades mot trottoaren utanför sitt bostadshus i Moskva i början av mars hade han under en längre tid retat upp de ryska makthavarna.

Novaja Gazeta skriver om turerna som kan ligga bakom reporterns plötsliga bortgång.

Krigskorrespondenten Ivan Safronovs tragiska död den 2 mars chockerade alla som kände honom. Familjefadern, som arbetade för tidningen Kommersant, var bara 51 år och vid god hälsa. Han hade varit överste i Rymdtrupperna men var numera pensionerad. Enligt myndigheterna skulle denne man ha begått självmord, kastat sig ut från fönstret i trapphuset mellan fjärde och femte våningen i det femvåningshus där han bodde. Safronov skulle alltså ha kommit hem, men i stället för att gå direkt till lägenheten på tredje våningen gick han upp och kastade sig ut, slog i taket över ingången till huset som låg mindre än tio meter från fönstret, hamnade på trottoaren och låg där hjälplös en lång stund innan han avled av inre skador medan ambulansen som grannarna hade tillkallat vägrade att rycka ut.

Några synliga skäl till att begå självmord fanns inte, i synnerhet fanns det inga skäl att begå självmord på ett sådant tarvligt och plågsamt sätt. Något självmordsbrev finns inte heller. Däremot finns det skäl att misstänka att det inte helt och hållet handlar om självmord, eller att det över huvud taget inte handlar om självmord.

Ingen politisk journalist

Safronov var inte statsvetare eller analytiker och han sysslade inte med politisk journalistik i egentlig mening, han var reporter. Han tillhörde inte den politiska oppositionen och han var inte någon engagerad kritiker av den regerande makten. Safronovs personliga kontakter inom krigsmakten och krigsindustrin tillhandahöll honom med viktig information och han publicerade den som en sann reporter och orsakade på samma gång en rad problem för en rad olika personer och grupperingar i ledande positioner.

I dagens Ryssland har det blivit så att en journalist med självaktning i princip alltid blir den förljugna maktens motståndare, och det behöver inte ens vara med vett och vilja, utan enbart genom att man gör sitt jobb.

Ett exempel på detta är det som hände i september, oktober och december förra året när tre på varandra följande provflygningar av den nya ballistiska distansroboten ”Bulava” P-30 slutade med att raketer sprängdes efter att de avfyrats från däck på den sovjetiska ubåtskryssaren ”Dmitrij Donskoj”. Så snart otrevligheterna hade börjat, sekretessbelades all information på den militära avdelningen som hade att göra med testerna på ”Bulava”.

I enlighet med det avtal som tecknats med avseende på strategiska anfallsvapen var den ryska sidan skyldig, inte bara att informera amerikanerna om samtliga uppskjutningar av ballistiska robotar, utan även att i efterhand tillhandahålla uppgifter från ryska mätstationer om uppskjutningarna. Visserligen visste amerikanerna redan in i minsta detalj allt om de misslyckade uppskjutningarna, men det var inte på grund av amerikanerna som sekretessen hade införts utan för att hålla allt hemligt för det ryska folket. Och den som avslöjade den obehagliga sanningen var Ivan Safronov, vilket väckte ledningens raseri både på Försvarsdepartementet och i Kreml. En särskild undersökning inleddes och tre officerare från Försvarsdepartementet och Marinen som misstänktes för informationsläcka avskedades under olika förevändningar.

Offentlig förklaring

Cheferna blev tvungna att gå ut med en offentlig förklaring. Förklaringen var inte speciellt övertygande, för att inte säga patetisk. Generalstabens chef Jurij Balujevskij förklarade att för att få fram en raket av samma kaliber som ”Bulava” så genomförde man under Sovjettiden minst tio gånger så många provuppskjutningar och vidare att ”hela systemet inte kan dömas ut på grund av att de första provflygningarna med en ny typ av raket inte gick som planerat.” Sergej Ivanov, förste vice premiärminister och möjlig som blivande president uttalade sig för en månad sedan i Duman:

– Ja visst misslyckades uppskjutningarna, men det kan nog faktiskt betraktas som normalt. Vi påbörjade ju uppskjutningarna under 2006 och kommer nu att fortsätta under 2007.

Men faktum är att uppskjutningarna av ”Bulava” påbörjades redan 2004 och provflygningarna redan 2005. Av fem uppskjutningar har fyra misslyckats. Det kan noteras att Trident II D-5, den distansrobot som de moderna amerikanska atomubåtarna ”Ohio” är utrustade med, endast vid ett tillfälle av 49 uppskjutningar har misslyckats.

När problemen med ”Bulava” började gjorde Ivanov enligt Vladimir Putin sitt yttersta i rollen som försvarsminister. Hans anseende steg med en eventuell befordran till premiärministerposten eller till och med presidentposten. När sådana obehagliga saker inträffar ställer man sig och ljuger och gör samtidigt bort sig offentligt, eftersom det ännu en gång lyser igenom hur det egentligen står till med den krigsmakt som bara blir bättre och bättre om man får tro statens propaganda.

Enligt Ivanov ska den första av tre moderna atomubåtar av modellen ”Jurij Dolgorukij”, för vilken ”Bulava” är avsedd, stå klar i Sverdlovsk i år. Men eftersom raketen inte är färdig kommer det kostsamma, obestyckade krigsfartyget under de kommande åren att stå där som en hög med järnskrot till ingen nytta.

Genomfördes utan utredning

En icke avundsvärd situation för samtliga parter, för landet, för krigsmakten, för presidentkandidaten personligen. Det är klart att man nu skyndar på proverna och slutförandet av ”Bulava” eftersom man vill få igång serieproduktionen i Votkinsk redan i år. Nu vet vi, i första hand tack vare Safronov, att den misslyckade uppskjutningen i oktober genomfördes utan att en statlig kommission hade utrett den misslyckade uppskjutningen i september, och i december gjorde man ännu ett försök utan kunskap om vad som hade hänt i september och oktober.

Det här handlar alltså inte bara om att ett par offentliga personer ljög öppet och undanhöll misslyckanden i vanlig ordning. Det handlar om att man har handlat oansvarigt, för att använda ett milt uttryck. Man fortsatte uppskjutningarna på en höft, smäller det så smäller det. ”Bulava” som visat sig kunna självantända tog man ombord på ubåten ”Dmitrij Donskoj” och äventyrade därmed fartyget och hela besättningen. Tack vare Safronov kunde det riskfyllda utvecklandet av ”Bulava” under en period stoppas, men nu, när man har fixat alla läckor, kan man börja med att sätta människors liv på spel igen.

Alldeles före sin död höll Safronov på med att utreda en annan historia som också är ytterst obehaglig för personerna på ledande poster. Tydligen ska han ha fått bekräftelse på att hemliga kontrakt på luftvärnsrobotar C300B, stridsflygplan Su-30, och MiG-29 och ballistiska missiler av typen ”Iskander”, undertecknats för leverans till Syrien och Iran. Enligt uppgifter från Kommersants redaktion var det möjligt att man hade tänkt sig Vitryssland som leveransplats. I egenskap av allierad stat skickar Ryssland till exempel, gratis eller som bytesvaror, nya raketer av typen S-300PMU, moderna stridsflygplan och annat till Vitryssland. Minsk säljer i sin tur till ett högt pris liknande vapen till Mellanöstern ur sin sovjetiska arsenal.

Slipper beskyllningar från väst

Dessutom slipper Moskva beskyllningar och sanktioner från väst och USA och kan kanske till och med erkänna FN:s vapenembargo mot Iran och samtidigt operera genom vitryssarna.

Det fina med en sådan gråzon är inte bara att den till syvende och sist inte kan kontrolleras, alla inblandade får också enorma svarta inkomster. Tillverkaren av nya vapen som skickas till Vitryssland finansieras av ryska staten och i stort sett hela vinsten från vapenexporten från den slutliga försäljningen delas sedan i tysthet mellan alla som varit inblandade i affären. Ett liknande upplägg där man använde Vitryssland hade man på nittiotalet när man bland annat levererade stridsflygplanet MiG-29 till Peru och president Alberto Fujimori. Korruptionsskandalen klarades aldrig upp och Jevgenij Ananjev som 1997 och 1998 ledde det företag som var ryska statens mellanhand i affären – ”Rosvooruzjenije” är fortfarande efterlyst internationellt för pengatvätt.

Handel med vapen, i synnerhet med klassiska vapen från den sovjetiska perioden, genererar alltid enorma summor pengar (inte sällan handlar det om hundratals miljoner dollar), oredovisade kontanter eftersom det man exporterar tillverkades och bekostades i Sovjetunionen. I praktiken är det många olika organisationer och personer som delar på pengarna, däribland personer på ledande positioner inom många olika maktorgan och på olika nivåer, personer som man inte kan komma förbi. De har fått smak för livets goda och en enda journalist kan äventyra allt.

Putin stoppade affären

År 2005 deltog Safronov i avslöjandet av planerna på att sälja robotar av typen ”Iskander” till Syrien. När affären uppdagades efter att materialet hade publicerats satte Vladimir Putin personligen stopp för affären och erkände öppet att: ”vi hade en krigsmakt som var beredd att sälja”. Nya vapensystem hade kunnat ha en förödande effekt på den redan explosiva situationen i regionen.

Nu har återigen intressenterna kontrakten klara och återigen skulle en publikation kunna förstöra allt. Om det inte finns något riktigt motiv som förklarar Ivan Safronovs självmord så finns det åtminstone mer än en anledning till att man skulle ha gjort sig av med honom. Myndigheterna som har hand om fallet började förra veckan att utreda Safronovs självmord, men kollegorna på Kommersant betvivlar huruvida utredningen går rätt till, huruvida man har förhört samtliga vittnen, huruvida man följer upp alla spår, och så vidare. Antagandet om självmord passar myndigheterna som hand i handske.

Läs också

Pavel Felgengauer , Översättning: Lina Björkegren