”Vi lever inte som människor”

De bor i kåkstäder och tigger på Stockholms gator.

Vid ett grustag i förorten Högdalen lever en grupp människor i nedgångna husvagnar utan el och rinnande vatten.

Aftonbladet fick följa med en iskall morgon i slutet av december.

– Vi lever inte som människor här, säger Viorica Vaduva, 42.

Sverige 2013 är ett land med kåkstäder.

Smaka på den meningen och läs den en gång till.

I hela Stockholm finns ett 30-tal boplatser där skjul, nedgångna husvagnar och tält fungerar som människors hem - men problemet är spritt över hela landet.

I mitten av december stängde Borås ett tältläger i centrala staden och erbjöd 50 romer skjuts tillbaka till Rumänien.

Enligt en undersökning som Ekoredaktionen har gjort uppger 67 kommuner, framförallt i de södra delarna av Sverige, att man upplevt liknande problem.

Föräldrar och barn i Rumänien

När Aftonbladet besöker husvagnarna i Högdalen har solen ännu inte gått upp.

Enstaka tunnelbanetåg rusar förbi på det intilliggande spåret och Viorica Vaduva är nyvaken när hon öppnar dörren.

Klockan är några minuter över halv sex på morgonen och dagen har just börjat.

– Alla som bor här tigger. Vissa av männen har byggjobb under sommaren, säger hon.

Vanligtvis är de fem personer som sover, äter och lever på de få kvadratmetrarna i husvagnen.

Just nu bor Viorica ensam.

Ett oljefat fungerar som braskabin, men vedträna är fuktiga efter nattens regn och Viorica lyckas inte göra upp en eld.

Utan eld, inget morgonkaffe.

Viorica hostar och tar en klunk avslagen Pepsi.

– Vi brukar åka in till staden vid åtta, halv nio. Har vi mat äter vi, om det inte regnar dricker vi kaffe. Sedan arbetar vi. Jag har ingen fast plats utan sitter på olika platser i staden, säger hon.

Hemma i byn i Rumänien finns Vioricas mamma och pappa kvar. Båda är är i 70-åldern, de är sjuka och behöver mediciner.

I Rumänien finns även Vioricas 8-åriga dotter.

Ytterligare ett barn är på väg.

– Fjärde månaden, säger hon och klappar sig på magen.

"Besöker regelbundet boplatserna"

Lägret i Högdalen är ett av flera i området.

Vissa bor i husvagnar, andra i primitiva skjul längs med banvallen. Gemensamt för samtliga är bristen på el, rinnande vatten och värdiga möjligheter att laga mat och sköta sin hygien.

– Det här är en väldigt rörlig grupp som flyttar runt i staden. Men Högdalstoppen är en plats där man funnits under en längre tid, säger Eva Sandberg, avdelningschef på socialförvaltningen i Stockholm.

Hon fortsätter.

– Vi besöker regelbundet de här boplatserna. Vi ser om det finns barn, personer som vi bedömer som sjuka eller som far illa på annat sätt.

"Staden tar inte sitt ansvar"

Alla EU-medborgare har rätt att vistas fritt i ett annat EU-land i tre månader.

Men lägren byggs ofta på privat mark, där ägaren via Kronofogdsmyndigheten och polisen kan verkställa avhysning.

Resultatet blir en flyttcirkus, där människor som legalt vistas i landet rör sig från en olaglig bosättning till en annan.

Ibland tar de med sig bilar och husvagnar, ibland beslagtas dem.

– Det blir en väldigt konstig situation. Å ena sidan kör polisen bort de här människorna, å andra sidan är de i stort behov av hjälp, säger Bienvenido Flores, som i ett och ett halvt års tid varit ombud för den rumänska gruppen i Högdalen.

Han riktar kritik mot Stockholms sätt att hantera frågan.

– Staden tar inte sitt ansvar. Jag har varit i kontakt med socialborgarrådet i Stockholm för att man ska erbjuda toaletter och papperskorgar. Men intresset är noll, säger han.

"Vi lever inte som människor"

I de andra husvagnarna börjar Vioricas grannar att vakna.

Någon har lyckats få fyr på en eld och bjuder på en kopp kaffe.

– Gevalia, säger Viorica och skrattar när hon får höra kaffemärkets slogan.

Innan finanskrisen slog till på allvar arbetade hon som hushållerska i Spanien. Hon lärde sig språket, bodde i en lägenhet och kunde skicka hem pengar till familjen.

Sverige, säger hon, blev en sista utväg.

– Hemma finns det inga jobb, vi har inga andra alternativ.

Regnet strilar fortfarande ner, kylan är fuktig och rå.

Tågen rusar förbi allt oftare, bakom molnen har solen gått upp. 

På den leriga marken står en ung man barfota i ett par joggingskor och spelar rumänsk dansmusik från sin mobiltelefon.

Viorica drar den tunna morgonrocken närmare kroppen.

Hon tänder ytterligare ett stearinljus i husvagnen - i taket syns runda sotfläckar. 

– Vi lever inte som människor, säger hon.