70 år av död och förtryck

Carina Bergfeldt

Carina Bergfeldt: Inbördeskrig som satt spår Det som sker i Burma stannar i Burma

YANGON Landet har världens längsta pågående inbördeskrig.

70 år av död och förtryck har satt djupa spår hos den isolerade befolkningen i Burma.

– Jag fryser till is varje gång jag ser en man med vapen även om det bara är en polis, säger Zin Mar Thwe, 30.

Han är uppjagad.

Han har en laddad pistol.

Mannen, vars ögon är dimmiga, riktar vapnet mot någon på andra sidan gatan i den lilla byn fyra timmar sydväst om Yangon. Han skriker på burmesiska. En mamma med ett barn är några steg från honom. Två män står ett tiotal meter bort. Ingen rör sig, alla står stilla, betraktar, väntar. Men inget skott går av, åtminstone inte där och då. Och bilen vi sitter i färdas långsamt vidare på skumpiga vägar, förbi mannen med vapnet, som att inget hade hänt.

Och hade det hänt vilken annan dag som helst hade du förmodligen inte läst om det. Det som sker i Burma stannar i Burma.

Landet, som klassas som världens näst mest korrupta efter Somalia, har en stor brist på både press- och yttrandefrihet. Inbördeskriget har pågått i 70 år, ett tragiskt världsrekord som lämnat 140 000 människor hemlösa. I dess fotspår är två miljoner vapen på vift. Massakrer och oroligheter i gränsbyarna tystas ned. När Läkare Utan Gränser för två veckor sedan slog larm om massmord på Rohingyafolket i delstaten Rakhine kastades organisationen helt sonika ut ur regionen, bara sådär.

Syns det inte finns det inte.

I många år har landet varit helt slutet. Europa har i decennier bojkottat Burma för bristen på mänskliga rättigheter. Men 2008 svepte cyklonen Nargis över landet och skördade 138 000 människoliv. Då öppnade landet slutligen gränserna och bad hjälporganisationer om stöd.

Två av de första in var Sida och Svenska kyrkan.

I fem år har de jobbat i landet och försökt hjälpa till att förbättra situationen för de 52 miljoner invånarna, varav majoriteten bor i ensliga isolerade byar. De bygger skolor, startar ungdomsgrupper, barngrupper, kvinnogrupper. Pratar om att kvinnomisshandel är dåligt, barnarbete likaså. Men de jobbar i motvind.

Reglerna för att få verka i landet är hårda.

Reglerna för att få skriva om deras arbete är hårdare.

Innan jag får sätta mig i en flodbåt och puttra långsamt i timtal genom det bruna vattnet i Irrawaddys delta får jag skriva på två olika papper där jag lovar Lutherska Världsförbundet att jag inte ska fråga byborna politiska frågor, och därmed riskera både deras säkerhet och organisationens arbete. Jag lovar att få skriftligt godkännande av varje människa jag möter att jag får använda deras ord och bild. Jag lovar att inte irra iväg själv och på något sätt försöka kuppa mig in hos människor och utnyttja den vänlighet och välvilja som finns.

Jag lovar. Jag skriver under. Och så åker vi.

Det är en lång resa. Inte bara bokstavligt utan både i tid och rum. Vi färdas i bil fyra timmar från landets tidigare huvudstad, Yangon. Ytterligare en och en halv timme på floden. Bredvid oss i vattnet badar några barn, till synes omedvetna om dels de neongröna ormarna som slingrar på en buske i vattenbrynet och dels avföringen från de nyinstallerade toaletterna som alla är byggda på pålar längs flodbanken och som bara har ett rör som går rakt ut i vattnet. På gräsmattorna sitter kvinnor och handtvättar kläder, med vatten från Irrawaddy. Bakom kvinnorna står familjernas hus, skrangliga konstruktioner byggda av bambu.

En överväldigande majoritet av landets befolkning bor just så här. I byar, överallt och ingenstans. Alla vägar kanske bär till Rom, men få vägar (läs inga) bär till de ödsliga platserna längs floden, som är det enda kommunikationsmedlet mellan det inre landet och kusten. Människorna som bor där, i ett av Asiens absolut fattigaste länder, lever fortfarande utan både el och rent, rinnande vatten.

Det första stoppet är byn Thae Ein Kyaung Su. Barnen står på rad och bugar, med handflatorna mot varandra, över bröstet. De serverar kokosnötter och berättar om sina dagar.

– Jag går upp klockan sex på morgonen, säger Su Su Mon, 9 år.

– Under en timme ska jag sopa, göra frukost och diska. Jag arbetar till klockan sju, sedan går jag till skolan.

Där stannar hon till tre. Sedan väntar ytterligare två timmars hushållsarbete innan klockan blir fem.

– Det är min bästa timme på dagen. Klockan fem till sex får jag sitta och göra läxor, säger hon.

Su Su Mon är omedveten om hur mycket klockan klämtar för henne. Att hennes tid att sitta med läxboken snart är över.

Årskurs ett, två och tre är gratis i landet, sedan kostar skolan 1 400 kronor per år. En monstersumma få familjer i byarna har råd med. Hennes föräldrar är inget undantag. Och skulle föräldrarna kunna skrapa ihop pengar kommer nästa oöverstigliga problem: Det finns inget högstadium inom rimlig resväg.

Det blir rast. Su Su Mon springer omkring och utnyttjar den till att hoppa hopprep, spela badminton och samtidigt fortsätta att prata om sin framtid.

– Jag vill bli lärare. Det är roligt att lära sig.

Plötsligt reciterar en annan av flickorna en dikt. Den börjar med meningen ”Barn är som fjärilar. Om de leker måste de hålla ihop.”

– Det bästa med att få gå i skolan är dikterna vi läser, säger hon.

Utbildning är det stora bekymret för byarna. Utbildning ger kunskap. Kunskap ger kompetens. Kompetens ger en framtid. Byarna har ingen framtid att erbjuda. Åtminstone känner hälften av ungdomarna så. När de kommer upp i åldern, blir sexton eller sjutton, lämnar 50 procent byarna och lämnar efter sig ett samhälle halverat på både ungdom och ny kunskap.

– Jag flyttade till staden och började att jobba på en textilfabrik, säger Zin Mar Thwe, 30, i by nummer två, Paw Tawmu.

– Det var en koreansk fabrik. Jag var tvungen att jobba sju dagar i veckan, tolv timmar om dagen, och jag tjänade 455 kronor i månaden. Till slut orkade jag inte och flyttade hem igen.

455 kronor är en summa som är hisnande hög för många i Burma.

– Jag tjänar sex kronor om dagen, säger Thin Thin Khine, 38, i by nummer tre, Asikaly.

Männen tjänar tre gånger så mycket som kvinnorna, men deras arbete är också mycket hårdare. Det gör att Thin Thin Khine ibland tar mansarbeten istället, för att få ekonomin att gå runt. Anledningen till att hon måste det är att hon lever utan en make, något de andra kvinnorna i byn inte är sena att kommentera för sina gäster.

– Singel! Hon har ingen man, säger de i kör och gapskrattar.

När de andra kvinnorna är runt henne och pekar och skrattar säger hon ingenting. När hon går undan ifrån dem säger hon mycket. Thin Thin Khine berättar hur de andra kvinnorna kommit dragande med flera friare och försökt insistera på att hon ska välja en man. Ingen har fallit henne i smaken.

– Jag kan inte leva själv. Jag har två val: att bo med mina föräldrar eller att gifta mig. Om jag inte har träffat någon som jag älskar mer än jag älskar mina föräldrar, varför ska jag välja det sämre alternativet, frågar hon?

De andra kvinnorna i byn förstår henne inte. Majoriteten av kvinnorna har inte gått många år i skolan själva. Jag frågar barngruppen hur många av dem som kan läsa och skriva. Nästan alla håller uppe händerna. Jag frågar hur många av dem som har föräldrar som inte kan läsa och skriva, lika många händer stannar kvar. Kvinnorna i byarna har traditionellt gift sig runt arton och sedan dess har livet varit en kamp för att överleva inbördeskrig, naturkatastrofer, fattigdom – och barnafödsel.

Risken att dö i samband med en gravidet är en på 250. I Sverige är siffran en på 14 100. Från det ögonblicket ett barn föds i Burma är det hotat, och de burmesiska barnen kommer att leva kortare liv än barn som föds någon annanstans i Sydostasien. Enligt Rädda Barnen dör 90 000 barn under fem i landet varje år, av enkla saker som egentligen ska gå att bota: diarré, luftvägsinfektioner eller malaria.

– Jag föder i hemmet, det är det vi gör här, säger Tin Moe Khaing, 38, som är gravid i åttonde månaden.

Det är hennes tredje barn.

– Den första gången hade jag ingen barnmorska, men sedan fick vi lära oss att det kunde hända dåliga saker om vi inte hade det så med barn nummer två fick jag hjälp. Nu, med nummer tre, kommer jag också att ha det, säger hon.

Om hjälpen hinner fram.

Närmaste barnmorska är, som så ofta, en timme bort med båt, i grannbyn Kansu West. Närmaste sjukhus är det ingen som ens känner till. När det blir dags att föda får Tin Moe Khaings man sätta sig i byns gemensamma båt och åka för att hämta barnmorskan. När transporten är över är hans arbete också det. Han kommer inte att närvara under förlossningen.

– Nej, nej, nej, svarar kvinnan närmast förfärat, flera gånger om. Så gör man inte i vår kultur. Vad skulle han göra?

Hjälpa dig?

Hon skrattar länge. Tycker att påståendet är vansinnigt roligt.

Två dagar, tre byar. Resan längs den otillgängliga Irrawaddyfloden närmar sig sitt slut.

Samtliga barn säger att de drömmer om samma sak: att få gå i skolan.

Samtliga vuxna drömmer om samma sak: en väg som fungerar.

På sätt och vis hör drömmarna ihop.

Vägen, som är vägen framåt. Mot skola, el och framtid. Vägen, som ännu inte finns.